102 EN GENOMBROTTSTID FÖR KULTURELLA SAMHÄLLSFRÅGOR.

Ett rus ansågs vara en helt oskyldig sak.1 Därför kunde
man vid tingen få se både domare, nämnd och länsman i
överlastat tillstånd avgöra över människors väl och ve.
Samuel Ödmann berättar, att ännu vid mitlten av 1800-talet
var det t. o. m. i prästgårdarna sed att »dricka folk under
bordets.

Då redan barnet i vaggan förgiftades med brännvin, är
det ej att undra på, att hälften av alla barn voro döda inom
tredje året efter födseln. Svenska folkets medellivslängd
var blott 35 år, eller lika låg som den nuvarande i Ryssland,
under det att medellivslängden nu i vårt land gått upp till
nära 55 år för män och 57 år för kvinnor, den högsta i värl-
den. Av de värnpliktige måste vissa år under husbehovs-
bränningens gyllene tid nära hälften kasseras vid mönstringar-
na. Läkarne ansågo, att orsaken i de flesta fall var »bränn-
vins njutande i barndomen och ungdomen eller även för-
äldrars egen svaghet och armod genom fylleris. Numera har
antalet kasserade värnpliktiga gått ned till omkring 10 4,
varvid dock är att märka att dessutom 7—98 2 inskrivas
såsom icke vapenföra.

Men vad gjorde då riksens ständer mot förfallet?

På 1812 års riksdag hörde man hos ridderskapet och adeln
sder nyttiga, inskränkta och för vårt klimat nödvändiga
husbehovsbränningen» försvaras i motsats till den fabriks-
mässigt bedrivna bränningen. »Vik härifrån, alla stora, för-
därvande brännvinspannor, och giv the små nyttiga bränn-
vinspannorna rumb yttrades i ett memorial.

Hur många var det, som på denna riksdag förde absolu-
tismens talan? Jo i prästeståndet summa en: domprosten
Jedeur, som bad »i mänsklighetens, i kristendomens, i fäder-
neslandets, i de otalige för fylleriets skull förstörde makars
och barns namn och mot alla de gruvliga missgärningar, som
i fylla begås, att det högvördiga ståndet täcktes taga de
kraftigaste steg att bidraga till brännvinets rent av för-
bjudande och utrotande. — En ropandes röst i öknen!

1 Den kvicke skämtaren Palmer tyckte, att lejonet i Sveriges riks-
vapen borde i tre av sina tassar hålla redskap för brännvinsbränning.
Den fjärde tassen borde »lejonet hava ledig, för att därmed klå sig
bakom öronen, när det sent omsider började besinna sitt försupna till-
stånd>,
