106 EN GENOMBROTTSTID FÖR KULTURELLA SAMHÄLLSFRÅGOR.

ej blott genom sina predikningar utan också under dagliga
besök i hemmen. Där slog han sig i språk med sockenborna
och lärde dem, hur de skulle bättre odla sin jord och sköta
hela sin hushållning. Men på alla de områden, där han ville
åstadkomma något bättre, mötte han samma fiende: bränn-
vinet.

Så vände han sig då med en brinnande nitälskan emot detta
brännvin, i vilket han fann källan till det allmänna eländet.
Hans lösen i striden mot folkfienden var icke måttlighet
utan avhållsamhet. Är icke, frågade han, just det mått-
liga bruket av rusdrycken den snara, som i tusende fall fört
till omåttlighet? Måste det då ej vara allas plikt att full-
komligt avstå från bruket av drycker, vilka med fördärv
hota både förbrukarna, deras anhöriga, ja hela samhället?
Antingen innebär detta bruk en fara för förbrukarna själva
— och då böra de av denna anledning avstå därifrån. Eller
ock innebär deras föredöme en fara för andra, som äro
svagare än de — och då böra de för dessas skull försaka
sin frihet.

Både Wieselgrens ämbetsbröder och andra åsågo hans strid
med förvåning och till en början även med ett visst med-
lidande med »svärmaren».

Det hände också en gång vid en predikan, att en gammal
käring stod upp och käftade emot kyrkoherden. »Hör, du
präst», sade hon, »stå inte du där å straffa Västerstads bya-
män, för di ä klogare å bättre än du, om du så står i tre tima
å präkar; för inte förstår vi möet vad du sier, å inte villa vi
förstå”et heller.»

Säkert var det många bland byamännen, som gåvo gum-
man rätt. Och då deras kyrkoherde allt kraftigare ryckte
dem inpå livet, då han ej blott enskilt och ifrån predikstolen
bestraffade dem utan ock drog dem inför kyrkorådet och där
avslöjade deras sedeslöshet och skamliga leverne, blevo de
ursinniga och beslöto att hämnas och göra sig honom kvitt.

För att icke någon enskild skulle kunna antastas såsom
gärningsman, beslöto de att vid en gudstjänst i kyrkan under
predikantens gång mellan sakristian och predikstolen ställa
till stark trängsel och därunder utföra sitt dåd. Men då Wie-
selgren vid det överenskomna tillfället steg ut ur sakristian
och med bibeln i hand gav tecken, att han önskade komma
