NYKTERHETSRÖRELSEN OCH PETER WIESELGREN. 123

att okväda sina motståndare, fast de dock visste, att allra
största delen av dem förde en osjälvisk kamp för höga ideella
mål. Säkert är också, att icke vunno de någon förstärkning
av de moraliskt bättre bland sina åhörare, när de skymfade
förbudsvännerna som mindre vetande, som idioter och fanatici.
Lika oförsvarliga voro sådana utbrott av ett omtöcknat
omdöme, som när en predikant i ett förbudsföredrag i Bergs-
lagen yttrade om en bok av en svensk författarinna: »Det
första jag gör, när jag kommer hem, är att jag går direkt
till bokhyllan, tar ner den boken och bränner upp den.»
Den gode pastorn talade väl om något tryckalster, där det
predikades dryckenskap? Eller var det kanske fråga om någon
hypermodern okyskhetsprofetissa, som vältrade sig i kvalmiga
skildringar av perversa laster? Nej. Men boken var av en
författarinna, som begått ett svårt, ett oförlåtligt, ett van-
ärande brott. Vilket då? Jo hon hade gått in i »Lands-
föreningen för nykterhet utan förbud». . . Hon var och är en
varmhjärtad nykterhetsvän. Ja hon är t. o. m. för mer än så:
hon är den svenska författarinna, som vackrare än någon
annan förmått vädja till det bästa i människors hjärtan.
Hennes namn är Selma Lagerlöf. Och den bok, som den
karaktärsfaste mannen skulle bränna, heter »Jerusalem».
Lika uppbyggligt som detta löfte om Jerusalems jämmer-
liga förstöring var det att höra en goodtemplarloge i förbuds-
stridens hetta betyga en av nykterhetskulturens främste
märkesmän i vårt land, den man som mer än någon annan
kan tillräkna sig äran av studiecirklarnas vackra insats i vårt
folkbildningsarbete, riksdagsmannen Oscar Olsson, sitt »dju-
paste förakt». Man skulle tro, att den allmänt aktade tro-
tjänaren i nykterhetsarbetet med ens blivit allra minst alko-
holist. Ingalunda. Han var förbudsvän. Ovärdighetsförkla-
ringen kom sig därav, att han i en enda liten detaljfråga av
underordnad betydelse vågade hysa en uppfattning, som
avvek från goodtemplarlogens i fråga: han ville, att
männens och kvinnornas röster vid förbudsomröst-
ningen skulle räknas var för sig. Och se det var
inte rättroget, kantänka.
Man brukar säga, att där spriten går in, går vettet ut.
Men ändå riskablare för vett och hyfsning och för allt vad
kultur heter är den rusdryck, som heter fanatism.
