KARL XV SOM KONUNG OCH MÄNNISKA. 133

hans valspråk. Otaliga äro historierna från den ståtlige,
vackre kungens färder i Sveriges bygder, om hans hurtiga
uppträdande och saftiga infall. Det är allmogeberättelserna
om »Prins Karls jakt», om »Karl XV och dalkullan», om »Karl
XV:s skyddsling» och allt vad de heta. Riksbekant och
symbolisk för hans enkla, genomsvenska naturell var hans
smak för sill och »ofingrad» — d. v. s. oskalad potatis.

På sitt kära Bäckaskog var Karl alltid road av att vara
med på slåttern och höskörden. Det hände, att han själv
satte sig upp på ett hölass och körde både höet och drottningen

»Vid skogsbäcken». Karl XV:s sista tavlia.
Människorna äro efter vanligheten ditsatta av August Malmström.

hem, under det han trallade och sjöng med hög röst. Nästan
var dag tittade han in i mejeriet, språkade med mejerskan,
»gamla mor Johanna», och fick sig en skopa mjölk.

Då och då hälsade han på i den närbelägna folkskolan vid
Kiaby och hörde på undervisningen. Han hade då mycket
roligt åt den breda skånska dialektens sjungande: »Hau,;
lidit i, launt i, kaw! o. s. V.

1 Uppräkning av bokstäverna h, i, j, k.
