142 KARL XV:S GLADA DAGAR.

Men drömmen snart försvann, och fåfängt sökte
jag efter bilden ibland mänskors flock;

med varje dag min längtan blott sig ökte,

och varje dag blev den bedragen dock.

Då såg jag dig — djupt i ditt blåa öga

jag genast kände drömmens bild igen,

och i min glädje jag betänkte föga,

att jag var bunden, skild från dig, min vän...»

Det blev blott den sinnliga, passionerade kärleken, som
kung Karl sedan fick smaka, icke den som lyfter och förädlar
utan den, om vilken han själv sjunger: »Passionens glöd
kan hjärtats längtan fresta, men smärta, smärta blir till slvt
dess lott.» Det ligger en mörk, nästan skärande förtvivlan i
hans ord:

»De flydda tiders rus och yra nöje

min själ betvingat — den var deras slav.
På ofärdsandens läppar stod ett löje

av hån: jag sorglöst i hans våld mig gav.
I lättsinne förnöttes långa dagen;

knappt tänkte jag på plikt och ärans bud.
Jag trivdes blott bland lekande behagen;
sirenerå sång mig lockade från Gud.>

Och hemsk är en självbekännelse sådan som denna, en
stackars söndersliten människas gripande vittnesbörd om sin
hjälplösbet, inför vilket all litterär granskning upphör:

»Till slut jag tröttnade bland blommor irra
och tala blott idyll och Amors språk;

jag fann mig ofta fånigt, tanklöst stirra,
fann livet jämmerligt och fullt av bråk.
Mjältsjukans svartalv kransade min panna,
och sömnen flydde — all min ro förgick.
Min irring fann jag, kunde dock ej stanna,
ty ingen kraft jag av min vilja fick.>

En av hans minnestecknare säger: »Uti denna smärta och
ånger över sig själv, i denna fåfänga kamp mot anlag och
yttre lockelser ligger något försonande, som, utan att för-
mildra själva felen, dock ovillkorligen måste förmildra om-
dömet om människan. Den hårdaste domen över Karl XV
är dock i detta hänseende fälld av honom själv.» När plågorna
