REFORMARBETET FRÅN OSKAR I:S TID FORTSÄTTES. 147

Reformarbetet från Oskar I:s tid fortsättes.

partiet med ett misstroende lika starkt som de för-

hoppningar, varmed hans fader en gång hälsats i början
av sin bana. Karl var känd för att söka sitt umgänge bland
det konservativa »junkerpartiet», och man tyckte sig se sina
värsta farhågor besannade, då han i statsrådet inkallade sin
förre guvernör greve Henning Hamilton, vilken betraktades
som huvudman för detta parti. Henning Hamiltons statsråds-
bana blev dock ej långvarig. Ledningen inom konseljen över-
gick nämligen snart till justitiestatsministern Louis De Geer,
som genom sin reformvänlighet och sitt hovsamma men fasta
uppträdande förvärvade sig ständernas förtroende, och
Hamilton avgick redan år 1860 ur ministären. Men på
riddarhuset blev han De Geers främste motståndare.

De yppersta krafterna i statsrådet vid sidan av Louis De
Geer voro utrikesministern Manderström! och finans-
ministern Gripenstedt, en av de utmärktaste finans-
ministrar, vårt land någonsin haft. Det väckte på sin tid
stort uppseende, när den blott 35-årige f. d. artillerilöjtnanten
år 1848 inkallades i statsrådet. Men han hade redan då hunnit
bli en av de talare på riddarhuset, till vilka man lyssnade
med spänd uppmärksamhet. Och med outtröttligt nit satte
han sig in i de frågor, som regeringen hade att lösa.

Tack vare främst dessa tre statsråd fick ministären en
frisinnad och reformvänlig läggning, som blev ytterligare
utpräglad, då den förstärktes med historieskrivaren professor
F. F. Carlson såsom ecklesiastikminister. Han vann snart
anseende som en av ministärens skarpaste och mest förslagna
statsmannahuvud, som en mästare i den parlamentariska
krigskonsten. En av hans minnestecknare har karakteriserat
denna hans förmåga med de omskrivande orden, att han var
»så ovanligt skicklig, att mången icke vågade fullt lita på sin
förmåga att uppfatta honom. Man var stundom på sin vakt

l ;ARL XV:s tronbestigning motsågs av det liberala

1 Se bd VIII: 603 samt bd IX: 202 och 207.
