150 KAASL XV:S GLADA DAGAR.

den sista under Oskar I:s tid — hade äntligen befriat svenska
folket från det urmodiga och tryckande konventikelplakatet
och givit medlemmar av statskyrkan rätt att hålla enskilda
sammankomster för gemensam andaktsövning. 1859—060 års
riksdag gick vidare på reformstråten. På regeringens förslag
upphävdes nu den från striderna med påvekyrkan härstam-
mande lag, som bestraffade avfall från »den rätta evangeliska
läram» och övergång till »en villfarande lära» med landsför-
visning. Vidare fingo främmande trosbekännare hädanefter
rätt att på vissa villkor bilda egna församlingar med fri
religionsövning. Därmed hade vår statskyrka börjat frigöra
sig från den egenrättfärdiga uppfattning, som låg kvar som
ett minne från forna strider på liv och död med den romersk-
katolska kyrkan, att »extra ecclesiam nulla saluss! för att i
stället anamma det vidsynta i Fredrik den Stores av upp-
lysningstidens idéer präglade program: »I mitt land får var
och en bli salig på sitt sätt; eller — för att uttrycka saken
med t. ex. Fredrika Bremers mera innerliga och positiva pro-
gram: »»Min kyrka är den, i vars högkor Luther, Washington
och Vinet, Sancta Birgitta och Florence Nightingale må
bedja och lovsjunga tillsammans, ja ur vars vida tempel-
gångar ingen är utesluten, som allvarligt sökt och älskat det
högsta goda, denne må nu heta Laotse, Zoroaster, Buddha,
Sokrates eller Spinoza.»

Ett ytterligare steg på den religiösa fördragsamhetens väg
tog 1859—560 års riksdag genom att utvidga den religionsfrihet,
Gustav III givit judarne, därhän, att dessa numera fingo
ej blott bosätta sig var som helst i riket och där förvärva
fast egendom utan också ingå äktenskap med kristna tros-
bekännare.

Året 1864 är särskilt märkligt för förordningen om full-
ständig näringsfrihet? samt genom den nya strafflag,
som då utfärdades efter att ha blivit antagen av ständerna
året förut.

Den gamla missgärningsbalken med sina grymma och
förråande straff hade alltför länge stått i strid med en huma-
nare tids rättsmedvetande. En del brott— t. ex. tjuvnad —,

1 Utanför vår kyrka ges ingen räddning [för själarna]. — ? Se bd.
VIII: 483.
