REFORMARBETET FRÅN OSKAR I:S TID FORTSÄTTES. 151

som enligt en föråldrad rättsuppfattning voro belagda med
hårresande straff, stämplades numera såsom ofantligt mycket
mindre grova än sådana våldsdåd som att med berått mod
slå ut ett öga. Det var ju ej längre någon rim eller reson i
att ett sådant brott skulle få sonas med bara 50 dalers »lytes-
bot» och 30 dalers böter »för såramålet».

Utan att ge efter för en falsk filantropis klemighet tog den
nya strafflagen ett stort steg från de gamla hämnd- och av-
skräckningsteorierna i riktning mot en ny tids mildare åskåd-
ningssätt. Ett betydelsefullt framsteg var särskilt, att den
nya lagen lämnade domaren möjlighet att inom vissa av
lagen utstakade gränser taga hänsyn till förmildrande eller
försvårande omständigheter vid brottets begående.

&

Trots konungens personliga konservatism såg det alltså
lovande ut, och Karl XV:s statsråd blev av reformvännerna
hedrat med den förtjusta benämningen »den bästa av mini-
stärer».

Det mest betydelsefulla steget framåt skulle dock bli re-
presentationsreformens genomförande. I samma mån,
som denna fråga mognade till avgörande, blev det tydligt,
att man måste ingjuta nytt liv i den domnande kommu-
nala självstyrelsen för att på den vägen vänja folkets
breda lager vid att behandla allmänna frågor och bilda sig
en mening om dem. Av ålder var det brukligt i vårt land, att
de jordägande männen i varje by samlades för att besluta
om sådd, skörd och andra frågor, som rörde hela byn.! På
liknande sätt beslöt man sedan gammalt om socknarnas och
städernas gemensamma angelägenheter, såsom fattigvård,
hälsovård och samfärdsel. Detta, att inbyggarna i en kom-
mun själva avgöra gemensamma ärenden, är vad som menas
med kommunal självstyrelse. |

Under tidernas lopp försvagades emellertid den kommunala
självstyrelsen därigenom, att statens ämbetsmän alltmer
togo makten inom kommunerna. Men om det skulle bli något
bevänt med den nya riksdagsordning, som påyrkades, krävdes
det, att varje valman vande sig vid att tänka på hela rikets
bästa framför sina egna och sin samhällsklass” intressen; och

1 Jfr bd. VI: 209.
