REFORMARBETET FRÅN OSKAR I:S TID FORTSÄTTES. 153

var det icke tillåtet för barnen att skrika annat än i ett
särskilt rum. »Var detta händelsevis upptaget, så anvisades för
tillfället ett annat skrikrum. Ingen fick fuölja med bort till
ett främmande ställe, förrän han pålitligt upphört att skrika.»
Så berättar De Geer själv i sina intressanta »Minnens. »Uppe
i rummen skulle man alltid vara ren om händerna och torr
om fötterna, men ute gjordes ej därpå anspråk.» Ordning
var det men därför inget pedanteri. »Om vintern skuile åt-
minstone gossarne vara ute minst en timme varje dag och
fingo då kläda sig efter behag. Med sina vardagskläder fick
man fara hur illa som helst men i de bästa icke företaga
något, som kunde skada dem. När vardagskläderna blivit
slitna, förstärktes de utvändigt med svart skinn på de
ställen, som mest nötas. Vad som blev urväxt gick i arv
till den närmast yngre. Man fick ej ”kälta', d. v. s. begära
något, som en gång blivit nekat. Ris gavs aldrig annat än för
trotsig olydnad men gick då i verkställighet utan föregående
varning. Eljest bestodo straffen vanligen i förlust av den
rättighet, man missbrukat. Om någon drumlat i dammarna,
förbjöds han under någon tid att gå i deras närhet.»

När Louis blev tio år, skickades han till Linköpings skola.
Nu fick han lära sig att stiga upp i en förfärlig otta, ty skolan
började klockan halv sex. Och ändå värre var det, då hans
tur kom att vara »tillsägare» en veckas tid. Då skulle han
först väcka klassläraren klockan 4 och sedan gå upp i skol-
huset och elda samt tända ljusen i klassrummet före halv sex.

Vid fjortons års ålder fick Louis fortsätta sina studier vid
katedralskolan i Uppsala. Som student läste han på juridisk
examen, men hans håg låg mera åt det litterära hållet, och
han skrev ett och annat i tidningar och tidskrifter. Hans mest
bekanta vittra alster härrör från en senare tid — år 1844.
Det är hans tidningsartikel »Om andra personen i
svenska språket:, vari han stred för införande av SNi?
som allmänt tilltalsord och skämtade över den svårt gras-
serande titelsjukan. »Man talar», säger han, »om att det kine-
siska språket är svårt att lära sig, emedan det har tiotusen
bokstäver; vad är det mot svenskan, där man har vid pass
en million pronomina endast för andra personen! Våra gram-
matikor konjugera väl i sin oskuld: ”Jag är — du är — han
är — vi äro — I ären — de äro” — och anse sig därmed hava
