160 KARL XV:S GLADA DAGAR.

Det var också en och annan talare, som hade behov av att
lätta sitt hjärta. Så var fallet med kyrkoherde Johan Tern-
ström i Fjälkestad!, känd för sin strama högkyrklighet. FHan
gav uttryck åt den något sursöta önskan, »att millionen må
komma att stå ensam i våra nuvarande och blivande riks-
dagsannaler, att hon må hava lycka med sig och för alltid
fylla behoven, samt att nya behov icke må yppa sig i följd
av utgifter, som det är i det rättas intresse att undvika —
en from önskan, som jag icke kunnat undertryckab tillede

han för säkerhets skull.
x

Det var, som sagt, inför 1863 års ständer, som regeringen
framlade sitt förslag till ny riksdagsordning. Behandlingen
av den stora grundlagsfrågan blev dock på denna riksdag
blott förberedande. Konstitutionsutskottet tillstyrkte pro-
positionen, och förslaget blev alltså antaget såsom vilande
till nästa riksdag. Till dess sparade både dess vänner och
dess motståndare sina krafter.

På 1865 års riksdag skulle svenska folkets representanter
alltså säga sitt avgörande ord. Överallt i landet hade man
tankar blott för en fråga, talade blott om en sak: riksdags-
reformen. Landet översvämmades av stridsskrifter, och tid-
ningarnas spalter voro fyllda av lågande artiklar för eller
mot den omvälvning, som skulle komma att bringa antingen
lycksalighet eller ock himlens vrede över Sveriges folk. »Några»,
skriver Dardel, »se i De Geer landets räddare; andra åter hölja
honom med förbannelser.» Emil Key anför som exempel på
hur levande intresset för representationsreformen var på
alla håll, att då han en av dagarna före avgörandet ville ta
en droska för att fara ut till Experimentalfältet, svarade
kusken: »Jag lämnar inte Stockholm; jag vill vara nära hän-
delserna.»”

1 I Kristianstads län. — ? Er som däremot tog saken lugnt var
landshövdingen i Älvsborgs län Erik Josias Sparre, känd som nitisk
ivrare för järnvägsanläggningar och för resten som en ovanligt duktig
om ock något hänsynslös länschef. Han var motståndare till repre-
sentationsreformen. Men när en ivrig reformvän på riddarhuset, ge-
neraltulldirektören Bennich, framhöll faran för ridderskapet och adeln
av att genom ett avslag utsätta sig för folkmassornas raseri, så svarade
den snarfyndige landshövdingen: »Ja det kommer att gå så, att jag,
som sitter på grevebänken, lägger mitt nej i urnan bland de första,
