162 KARL XV:S GLADA DAGAR.

stående representation skall, med full frihet i vilja och hand-
ling, själv på en annan överflytta det ärofulla uppdraget att
föra ett folks talan. Jag tänker därför högt om ecer, då jag
uttalar mitt hopp, att I skolen antaga detta förslag, i vars
framgång jag ser en ökad trygghet för samhällets lugna ut-
veckling.»

I början såg det dock allt annat än lovande ut för denna
lugna utveckling. »Av adelns ledamöter hade»s, säger Louis
De Geer, »åtminstone två tredjedelar inställt sig i bestämd
avsikt att avslå det vilande representationsförslaget, och
sannolikt hade det lika stor majoritet emot sig i prästestån-
det.» Ett bevingat ord blev ett yttrande av ståndets själv-
skrivne talman, den barnafromme gamle hedersmannen ärke-
biskop Reuterdahl, i hans hälsningstal: »Kan tiden undvara
präster na, nog kunna prästerna undvara tiden.»

Hur det emellertid var, så växte antalet av De Geers anhän-
gare för var dag. Den 4 december kom frågan inför ständerna.
Hos borgare och bönder var utgången på förhand given.
Högtidsklädda kommo de till det avgörande plenum. Ett
enhälligt, dånande ja blev böndernas enda svar. Även
borgerskapet biföll förslaget, och det nästan enhälligt. Men
inom de bägge högre stånden fanns det alltjämt en stark
stämning mot ståndsindelningens upphävande. Prästeståndet
beslöt emellertid att uppskjuta sitt avgörande, tills adeln fattat
sitt beslut. Om regeringens förslag skulle gå igenom även
på riddarhuset, så ansåg prästerskapet det vara oklokt att
ensamt motsätta sig det. Utgången berodde alltså på ridder-
skapet och adeln. Det var ju också av detta stånd, som refor-
men krävde det största offret. I fyra dagar varade överlägg-
ningarna på riddarhuset. »Samstämmigt har därom uttalats
det omdöme, att en mera lysande debatt aldrig hörts inom
dessa väggar», säger De Geer i sina »Minnem. Egendomligt
var det att höra broder tala mot broder, son mot fader.

Debatten inleddes av De Geer själv, som slutade sitt
anförande med att uttala den förhoppningen, att ridder-
skapet och adeln nu skulle »vinna den svåraste av alla segrar
— segern över sig själv».

Fredrik August Cederschiöld, läkare till yrket, vilken
därnäst hade ordet, uttalade bland annat: »På samma gång jag
anser det för en ära att tillhöra Sveriges ridderskap och adel,
