REFORMARBETET FRÅN OSKAR I:S TID FORTSÄTTES. 165

Ihre yttrade däremot om De Geers förslag: »Man skulle
nästan kunna tro, att de ädle och om fäderneslandet i flere
avseenden högt förtjänte män, vilka sammanfogat denna
luftiga byggnad, därvid velat nog mycket efterfölja den
allsmäktige byggmästarens oupphinneliga föredöme, om vil-
ken vår store skald! säger, att Han ”hängde på intet sitt
murarelod, när han murade världen”.»>

Härpå svarade finansministern, friherre Johan August
Gripenstedt, som hade stor andel i förslaget: »Nej, mina
herrar, byggmästaren har verkligen hängt sitt murarelod
på något; och detta något, varpå han hängde detsamma —
det är den fastaste grund, som lärer finnas för en samhälls-
byggnad, nämligen medborgares aktning och förtroende, en
grund, långt säkrare än den gamla bräckliga, på vilken den
vördade talaren förmenat att något nytt skulle kunna upp-
föras. Och emot det citat av den store skalden, som han be-
gagnat, ber jag att få sätta ett annat även av honom, som
jag tror här vara mera tillämpligt. Han sjöng en gång:

»Evigt kan-ej bli det gamla,
ej kan vanans nötta läxa
evigt repas upp igen;

vad förmultnat är skall ramla,
och det nya, friska växa

upp utur förstörelsen.»

Talaren var nu en av sjukdom i förtid bruten man. Inlindad
i filtar, åhörde han under feberrysningar debatten, men hans
inlägg gjorde ett starkt intryck.

I anledning av Gripenstedts citat ur Tegnérs diktning an-
märkte Erik Sparre, att »förstörelsen är lätt att åstadkomma,
men för att få det nya att växa fordras en skaparehands.

Han kunde för sin del icke falla undan för det vädjande
till känslorna, som gjordes av de reformivriga. Han vädjade
i stället »till vars och ens medvetande av plikten att följa
sin övertygelse, som bör vara den enda ledtråd för hans hand-
lingars. Den pågående agitationen för en representations-
reform ville han ej alls tillmäta så stor vikt som folk i all-
mänhet. »Gå vi då verkligen, mina herrar», frågade han, »på
revolutionär grund? Eller äro vi icke församlade här i full-

1 Tegnér.
