176 KARL XV:S GLADA DAGAR.

I högvördiga ståndets beslut att sicke hindra adeln från
att avstå från sin självskrivna representationsrätt, såg
domprosten Sondén i Skara »ledningen av en annan, högre
hand, som funnit för gott, att vi av ingenting skola äga att
berömma oss annat än av vår svaghet».

Så åtskildes då ståndet för den dagen, strax innan slut-
omröstningen börjat på riddarhuset, för att samlas till av-
görande följande dag. Stämningsfullt var kontraktsprosten,
sedermera biskop Rundgrens tal kort före det slutliga av-
görandet: »Man upplever näppeligen i sitt liv två sådana
ögonblick som det, då ståndet, efter gårdagens slutade över-
läggningar, möttes av det betydelsefulla budskapet: ”Vote-
ringen är börjad hos ridderskapet och adeln.” Vad mig be-
träffar, måste jag bekänna, att jag från den stunden tager
med mig det mäktigaste intryck, jag hitintills erfazit. Där
vilade i den stunden ett förflutet med alla dess stora minnen
och ett kommande med alla dess stora och dock så dunkla
förhoppningar, vårt lands och vårt folks forntid och framtid.
Det var, som då tvenne arméer efter utlupen vapenvila och
fruktlösa parlamenteringar ånyo mötas till strid och den
tysta kanonen begynner att tala med sitt välbekanta tungo-
mål om seger eller nederlag.»

Slutet på dagens överläggning blev, att prästerskapet utan
omröstning instämde i de andra ståndens beslut.

Det berättas, att regeringsförslagets motståndare först
ämnat driva det till votering. Men då skall ordföranden,
ärkebiskop Reuterdahl, ha förklarat, att en sådan åtgärd
vore en meningslös demonstration. Därför ämnade han, ifall
votering begärdes, överlämna klubban åt vice talmannen och
hos Kungl. Maj:t begära att bli befriad från talmanskapet.
Det säges, att Reuterdahl, som själv var emot representa-
tionsreformen, härvidlag handlat i samförstånd med Karl X V;
och det är icke otroligt, ty konungen och ärkebiskopen voro
personliga vänner. Hur nu därmed må ha förhållit sig, så
skall Reuterdahls bestämda uppträdande ha verkat därhän,
att hans ståndsbröder överenskommo att icke yrka på vo-
tering utan vid propositionen låta jaropen ljuda över nej-
ropen, så att ärkebiskopen skulle kunna förklara bifallet vara
övervägande. Man avstod från votering »icke av fruktan för
nederlag utan av fruktan för seger», en seger som det skulle
