REFORMARBETET FRÅN OSKAR I:S TID FORTSÄTTES. 181

Av dem som varit med på våra ståndsriksdagar är det
efter den 90-årige riksmarskalken friherre Fredrik von Essens
år 1921 timade frånfälle blott två kvar i livet. De sista
på skansen äro förre överståthållaren friherre Gustaf Tamm
och greve Adolf Barnekow, båda över 80 år gamla. Av präste-
och borgarstånden ha de sista representanterna för flere
år sedan lämnat det jordiska, och den siste riksdagsbonden
från fyrståndsrepresentationens dagar, den nära hundraårige
Erik Ersson i Sanne i Jämtland, gick år 1919 till sina fäder.

x
- x

Hur kände sig representationsreformens upphovsman till
mods efter drabbningen? Vi ha hans egna ord därom ihans
»Minnem, där det heter: »För egen del kände jag föga seger-
glädje. Det var liksom efter ett fältslag, där även den, som
efter en hård strid behållit fältet, själv lidit stora förluster.
Jag kände djupt, att jag icke allenast förlorat många
politiska vänner utan även tillfogat många personliga
vänner en bitter sorg, att jag givit en dödsstöt åt den med-
borgarklass, jag själv tillhörde och vilken jag hade att tacka
för så mycket; och alla de dystra spådomar, som dessa dagar
ljudit i mina öron, kunde icke undgå att göra på mig ett
hemskt intryck. Aldrig har jag varit så nära att tveka, om
jag vid detta tillfälle kämpat för en god sak. De ”glädje-
yttringar från landsorten', varav alla tidningar de följande
dagarna voro uppfyllda, gjorde mig lika litet nöje som de
hurrande fo'ksamlingar, som samlades utanför mina fönster.

Sedan har jag däremot aldrig ett ögonblick tvekat om att
det var till Sveriges lycka som förslaget gick igenom, eller
ångrat den del, jag däruti haft.»

+ x
x

Med den stora representationsreformens genomförande
nåddes höjdpunkten i en kort men glänsande period av
reformarbete. På några få år hade regering och riksdag,
tack vare ett ovanligt gott samarbete, lyckats lösa uppgifter
på näringslivets, lagstiftningens och författningens områden,
som man förut fåfängt arbetat i decennier på. |
