188 KARL XV:S GLADA DAGAR.

Gu” signe dej för del» Vid det ordet slog det åtminstone förr
i tiden aldrig fel, att ej hela publiken grät i kapp med landsens
moder på scenen.

Alltför ofta smaka dock Blanches monologer skriftspråk
och bli därigenom onaturliga.

Bland historiska skådespel med mera folklig läggning är det
väl endast Frans Hedbergs »Bröllopet på Ulvåsa» med sina
kraftigt genomförda karaktärstyper och livfulla situations-
bilder, som kan i popularitet tävla med »Engelbrekt och hans
dalkarlar».

Även som lustspelsförfattare var Blanche en ”id ytterst
populär. Åtskilliga av de stycken, som bära hans namn,
äro dock knappast annat än rena översättningar, i vilka han
lagt in en del repliker och kupletter ur egen fatabur. En
sådan pjäs är »Herr Dardanell och hans upptåg på lan-
det,, som på senaste tid tycks ha återvunnit sin gamla
popularitet. Den är av tyskt ursprung. Ett annat omtyckt
lustspel är »Hittebarnet,, som bearbetats efter franskt
original. För sin succés har pjäsen i främsta rummet att
tacka den roliga Stockholmstypen Konjander, som i populari-
tet tävlar med den glade skomakaren och fyllbulten Lund-
ström i Frans Hodells lustspel sAndersson, Pettersson och
Lundströma.

Inget av Blanches lustspel har dock en sådan livskraft som
»Ett resande teatersällskap». Här är förebilden fransk,
men karaktärsteckningen är Blanches eget verk, och resulta-
tet har blivit en genomrolig fars med ypperliga kupletter och
repliker, av vilka många blivit bevingade ord, såsom »Hellre
den förste i Stockholm än den andre i Vimmerby» eller den
store landsortsdirektörens: »Sköna tankel Gud vet, var jag
tog dig ifrånb eller den föga alkoholfrie landsortsskådespe-
laren Ölanders: »Jag var alldeles frisk, när jag lade mig,
men när jag vakna”', så var jag sängliggande.»

Blanches »Berättelser» tävla i popularitet med hans skåde-
spel. Onekligen äro de också värda sin hedersplats som folk-
läsning, ty man njuter dem med både spänning och behållning.

Vem minns inte ur »Hyrkuskens berättelser» histo-
rien om den elake kramhandlarn vid Drottninggatan, som
halvt plågade livet ur sin hustru men levde i sus och dus med
