198 KARL XV:S GLADA DAGAR.

Den nya riksdagen och lantmanna-
partiet.

När en efterlängtad reform genomförts, motsvaras

verkligheten aldrig av människornas högt spända för-
väntningar. Så ock med den stora representationsreformen.
Den förde icke heller den med sig något lycksalighetstillstånd.
Men för den, som av livets och historiens erfarenheter lärt
sig att nöja sig med något mindre än så, är det bevis nog
på reformens omätliga värde, att ingen väl numera skulle
på allvar önska att få tillbaka den tungrodda, på föråldrade
privilegier byggda fyrståndsrepresentationen med dess sönd-
rande ståndsskrankor.

Men behöver det sägas, att ståndsskrankornas fall ej gjorde
slut på söndringen inom sambhället? I stället för stånd fingo
vi klasser.

Och en underlig händelsernas utveckling blev det, att
frukterna av riksdagsreformen ingalunda fingo skördas av det
liberala partiet, som gått i spetsen för reformen. Det var
ej många av partiets ledare, som ens lyckades komma in i den
nya riksdagen, och de, som kommo dit, fingo mest tala för
döva öron!

Första kammarens första uppsättning var så fin och frälse
som helst — ackurat som ett nytt riddarhus. En av represen-
tationsreformens ivrigaste motståndare förklarade också,
att han blivit fullständigt omvänd, sedan han fått se, hur
ypperligt första kammaren blivit sammansatt! Andra kam-
maren fylldes ej heller av farliga rabulister utan fastmer av
hovsamma lantmän. Det var ju helt naturligt, eftersom tre
fjärdedelar av rikets befolkning levde av jordbruk, när 1866
års riksdagsordning blev till. Så kom den nya riksdagen
att övervägande bestå av ämbetsmän och bönder.

De voro folk med sunt, praktiskt bondförstånd, dessa
riksdagsbönder. De förstodo sig bra på vad jordbrukarne
själva behövde för att reda sig, och arbetade också på att för-
bättra deras ställning. Däremot hade de i allmänhet icke så

.VARJE vunnen framgång är en grusad förhoppning.»
