ILLUSIONSPOLITIK. 201

Karl Ifvarsson hörde icke till det slags partiledare, som
oemotståndligt rycka sina skaror med sig. Han var icke
någon hövdingenatur, huvudet högre än allt folket. Hem-
ligheten med hans ledarställning låg i stället däri, att han
var en utmärkt medelmåtta, att han så att säga i sig för-
kroppsligade lantmannapartiets grundsatser, och att han
bättre än någon annan förmådde ge uttryck åt och föra till
torgs de idéer, som besjälade hans partikamrater. Där han
stod, där fann man även så gott som alltid partiets kärn-
trupp. Och då visste de andra, vad de hade att rätta sig efter.
Den ledande kraften inom lantmannapartiet var snarare
kollektiv än personlig.

Litteratur: Minnen av och om Emil Key, utgivna av Ellen
Key; 3 delar.

Marcellus [W. Bergstrand], Politiska silhuetter.

Gustav A. Aldén, Sveriges inre politik sedan 1866.
Kart. kr. 1: —; inb. kr. 1: 50.

Emil Svensén, Karl Ifvarsson och Landtmanna-
partiet (Studentföreningen Verdandis småskrifter
n:r 24).

Emil Svensén, Landtmannapartiet (1867—1885)
(i »Det nya Sverige för år 1911).

Marcellus, Det nya statsskickets politiska historia I;
häft. kr. 4:—.

E. H. Thörnberg, Samhällssklasser och politiska par-
tier i Sverige; häft. kr. 4: 25.

Tlilusionspolitik.

Han var därj som i allting annat bra olik sin försiktige
fader. I motsats till Oskar I var Karl rysshatare, och
det av fullaste hjärta. Redan som kronprins visade han god
lust att hugga in och pröva Sveriges vapenlycka mot »Österns
barbarer». Vid underrättelsen om tsar Nikolaus” död var han
»oredan halvvägs till Petersburg», anförtrodde en person, som
stod honom nära, åt Reuterdahl, som tillägger: »Även till
mycket underordnade personer lät han oförsiktiga ord und-
falla sig.»
När polackerna på nyåret 4863 reste sig mot sina för-

l ;ARL XV:s krigslust avspeglade sig i hans politik.
