202 KARL XV:S GLADA DAGAR.

tryckare, hoppades Karl på tillfälle att tillsammans med
fransmän och engelsmän få gå mot arvfienden. Han välvde
stora planer och drömde ej blott om Polens utan även om
Finlands befrielse och Rysslands utestängande från Öster-
sjön. I sitt hat mot Polens förtryckare hade kung Karl stora
lager av sitt folk med sig. Både liberala och konservativa
hälsade polackernas frihetskamp med de varmaste sympati-
yttringar, och i de tusen hemmen spelades »Polens frihets-
böm» under stark rörelse. Folkstämningen underblåstes av
polska flyktingar, ryska nihilister samt finska emigranter,
som kommo hit och agiterade. Alla rönte de ett festligt
mottagande, isynnerhet av liberala kretsar med Lars Hierta
och August Blanche i spetsen. Folktribunen med det varma
bjärtat, som hade så svårt för atlt underordna sig förståndets
kritik, var nu i sitt esse. Man samlade in penningmedel till
de kämpande polackerna och anordnade offentliga möten,
där ljungande protester utslungades mot ryssarnes bar-
bariska regemente i Polen och publiken under tårar sjöng
»Härarnes Gud». Nu var det folket, som skulle göra sin
röst hörd i storpolitiken i stället för de ömkliga diplomaterna
— menade Blanche. Folkets politik —- se där fanns hjälpen!
Och om icke heller folket förmådde genomdriva sin vilja, då
måste man rusta till ett nytt heligt krig och det ej blott för
Polens skull utan också för Sveriges egen, ty annars skulle
vi säventyra Europas aktning. Vi äventyra därjämte vår
samvetsfrid genom att med korslagda armar och köld i
hjärtat åse, huru mänskliga och gudomliga lagar hånas och
trampas under fötterna», utropade August Blanche ur ett
överfyllt bröst.

Flere tidningar förde ett mycket kraftigt språk, och Hans
Maj:t lär själv ha använt pressen för att gjuta olja på elden.

Då fann sig Manderström också föranlåten att begagna
tidningspressen — men för att dämpa den krigiska stäm-
ningen. Han varnade för ett överskattande av Sveriges krafter
och för en lek med ord, som »kunde bli lika blodig som dyr2,
och han framställde den prövande frågan, om ständerna
verkligen »skulle vara villiga att göra de oerhörda uppoff-
riugar, som ett anfallskrig krävde».

Det visade sig också, att Manderström räknat rätt, då
han tvivlade på att riksdagen skulle vilja vara med om nå-
