ILLUSIONSPOLITIK. 203

gon äventyrspolitik. Visserligen hördes ännu krigiska rös-
ter, och särskilt höjde Blanche sin mäktiga stämma för
samverkan med västmakterna, »med civilisationen, med
de stora mänskliga intressena, med allt ädelt och sant, som
folken beundra»; men Manderström hade genom sin verk-
samhet bakom kulisserna dämpat stämningen, och slutligen
bröt han udden av krigsagitationen genom en redogörelse för
det verkliga läget, som visade, att västmakterna icke voro
mycket att bygga på.

Reaktionen hade kommit efter upphetsningen. Det var
tydligt, att hur mycket man i Sverige än sympatiserade med
de lidande polackerna, var både folkmeningen och mini-
stären emot att vårt lilla folk ensamt skulle kasta sig i krig
för deras skull. En annan sak hade det nog varit, om Frank-
rike och England verkligen låtit det gå till krig för Polens
skull. Då hade upproret kunnat få en helt annan utgång.
Nu visade det olyckliga slutet på frihetskampen, att svenska
statsrådets kallblodighet och ansvarskänsla besparat oss
en riksolycka.

+
x +

Men för Karl XV blev den roll, Sverige kom att spela
under den polska frihetsrörelsen, en bitter besvikelse. Den
skulle snart följas av en ännu hårdare prövning, då Dan-
mark utkämpade sin sista kamp för Slesvig och Karl fick stå
där som vanmäktig åskådare, så konung han var.

Karl XV var ivrig skandinav. Dels var han personlig vän
till Danmarks folkkäre konung Fredrik den syvende, den
väldige dryckeshjälten och skrodörem!, dels såg han i en

2 Otaliga äro sägnerna om hur det gick till, när de båda monarkerna
festade om tillsammans. När kung Fredrik skulle gengälda Karls
besök i Skodsborg (se sid. 216) med ett par dagars påhälsning på
Bäckaskog, skall han ha telegrafiskt frågat Karl : »Maa jeg tage min
Kone med?», därmed åsyftande sin gemål på vänster hand, »grevin-
nan» Danner, f. d. balettflickan, lättfärdiga »jomfru» Louise Rasmus-
sen. Svaret blev: »Tag gärna med dig så många konor du villl>

En afton lär Hans Maj:t kung Fredrik VII ha varit så beskänkt efter
en festmiddag på Bäckaskog, att han dråsade omkull i parken. Lands-
kamrern i länet, som händelsevis befann sig i närheten, får höra något,
som liknar en lindrig jordbävning och därefter ett ömkligt stönande.
Han skyndar till och får se den tunge och ovige monarken ligga där
utan att kunna ta sig upp på egen hand. Men den rådige landskamrern
