210 KARL XV:S GLADA DAGAR.

sitt beslut, måste han lämna sin statsrådsplats, ty varken
hans krafter eller hans håg medgåve honom att under sådana
förhållanden bibehålla portföljen. »Du kan väl ändra dig,
när du får något lugnare tänka på saken», sade kungen. »Var
inte nu så bestämdl» — »Jo så bestämd är jag», svarade Gri-
penstedt. Han var outtröttlig i att framhålla vådorna av
en väpnad inblandning i Danmarks mellanhavanden med
Tyskland ej blott för de Förenade rikena utan också för ko-
nungen själv. Han drog sig icke ens för att erinra om Gustav
IV Adolfs öde. »Genom att liksom försöka köra huvudet
genom väggen» hade denne konung slutat med att »krossa
sin panna och förspilla sin krona»; och hans politik hade be-
rövat Sverige mer än tredjedelen av dess område. — Gripen-
stedt sekunderades — fast i hovsammare ordalag — av
De Geer och Sibbern.

Efter en stund framkastade Gripenstedt den frågan: »Vad
säga våra allierade, vad säga västmakterna om Ers Maj:ts
beslut?» Kungen svarade: »Vad bryr jag mig om västmak-
terna! Vi sköta oss själva utan att behöva rådfråga väst-
makterna.»

Då vände sig Gripenstedt till Manderström och sporde:
»Ha icke västmakterna fått del av vad vi ämna göra? Ha
de icke blivit rådfrågade? Äro de okunniga om Hans Maj:ts
beslut?»

Synbart förlägen gav Manderström ett jakande svar på
den sista frågan.

»Är detta förhållandet», återtog Gripenstedt med höjd röst,
så ser jag mig ännu mer föranlåten att yrka på, att hela saken
får vila, åtminstone till dess vi inhämtat franska och engel-
ska kabinettens åsikt.»

Kungen såg nu frågande på Manderström, som utlät sig
något svävande men slutade med att han icke kunde annat
än instämma med Gripenstedt. Och något annat kunde ej
heller Hamilton, då kungen vände sig till honom för att få
höra hans mening.

Resultatet av överläggningarna blev också, att man beslöt
underrätta västmakterna om vad som passerat och inhämta
deras mening, innan man tog något vidare steg i underhand-
lingarna med Danmark.

Ulriksdalskonferensen slutade alltså icke, såsom man
