ILLUSIONSPOLITIK. 211

förr trott, med någon sorts överenskommelse, att Sverige
skulle draga sig ur spelet. Ännu gällde frågan icke, om man
skulle underhandla vidare med Danmark om förbund, utan
endast hurudant förbundet skulle bli, hur pass stor risk det
borde innebära för Sverige. Gripenstedt hade vwisserligen
velat slå ihjäl alliansplanerna, men så långt fick han ej sina
kolleger med sig; han lyckades endast driva det till ett upp-
skov.

En annan sak var, att Gripenstedt för sin personliga del
väntade sig från västmakterna ett svar, som skulle »hjälpa
fredsvännerna att slå en del vatten i vinet», såsom han ut-
tryckte sig i ett brev till sin hustru en vecka efter konferensen.
Hans övertygelse om det farliga i situationen har nog vid
det laget i någon mån hunnit meddela sig även till Mander-
ström, som förut allt för mycket litat på västmakternas goda
vilja att i tid avstyra det hotande kriget. Följaktligen hade
han handlat i den övertygelsen, att den väpnade hjälp, som
Sverige kunde komma att lova Danmark, aldrig skulle be-
höva tas i anspråk. Han hade tänkt sig, att ett skandinaviskt
vapenförbund i förening med hotfulla påtryckningar från
västmakternas sida skulle vara just rätta medlet att skräm-
ma Tyskland från att angripa Danmark. Nu började även
han frukta, att det kunde komma att gälla något annat än
ett blott diplomatiskt fälttåg.

Men vad Gripenstedt trodde och Manderström började
frukta beträffande västmakternas hållning var något som
omöjligen kunde med någon vwvisshet förutses i september
1863. För eftervärlden, som vet, hur det till slut gick, som
vet, att England och Frankrike utan att röra ett finger läto
Danmark stympas, är det icke svårt att vara vis; men i den
dansk-tyska krisens början var det ingen lätt sak att tyda
tecknen på det politiska firmamentet. Napoleon III var
ru som under Krimkriget ivrig att tussa Sverige framåt i
konflikten, men det fordrades vida mer än vanlig skarpsin-
nighet för att tyda »Sfinxens» gåtor. Och inte var det just
lättare att komma underfund med Englands politik, sådant
vacklande som det var från det hållet under hela krisen.
Den ena dagen kunde statsministern, lord Palmerston, stå
upp och bedyra, att om Danmark bleve anfallet, skulle det
icke behöva stå ensamt. Men en annan dag hade utrikes-
