218 KARL XV:S GLADA DAGAR.

Mötet fick ett efterspel i de s. k. marskravallerna. En
massa människor, som ämnat sig till mötessalen men icke
kunnat komma in, gav sina känslor luft i sång och hurrarop
för kungen och danske ministern med skrän och oljud utan-
för Manderströms bostad, utrikesministerhotellet på Blasie-
holmen. Här och där slog man också in fönster. Polisen grep
in, och polismästaren försökte slutligen dränka folkstämningen
i vatten från brandposterna. Medlet var ju ofarligt men ty-
värr också overksamt. Oroligheterna blevo bara vwvärre de
närmaste kvällarna. Enligt gammal svensk sed gick för-
bittringen löst på polismästaren. Poliserna tappade besin-
ningen, foro fram med sina battonger mot både kvinnor och
barn, bröto in i husen och häktade hänsynslöst vem som kom
i deras väg.

De burleska gatuspektaklen gjorde det emellertid omöjligt
att taga den. avsedda opinionsyttringen på allvar.

Polisens hjältebragder blevo på mångahanda sätt besjung-
na, i synnerhet av den kvicke skämtaren Johan Gustav Schultz
i Söndagsnisse. En del av hjältesångerna utgåvos sedan i
bokform under namn av »Konstapel Batongs sånger.
Runeberg, vars Fänrik Stål var mönstret, skänkte dem sitt
erkännande, och på allmänheten slogo de an till den grad,
att tre upplagor gingo åt på en månad. $Se här ett par prov.
Förebilderna äro ej svåra att känna igen. Först ett citat
ur sången »Vår poliss.

»Den är väl tarvlig, skall så bli
för den som prål begär;
gardisten går den stolt förbi,
men den polisen älska vi;

för oss, posterad här och där,
en gudavakt den är.

Vi älska högt dess spolningsbrus

med friska bäckars språng,

dess raster, dess små lätta rus,

dess snarkningar i månens ljus...

Allt, allt —- men mest dock dess batong,
som skyddat oss var gång.

Här stridde den så mången strid
på torg, i gränd, på krog;
