ILLUSIONSPOLITIK. 223

det välbekanta vinet
av blyifylld batong,

för minnet återkalla
sitt eget hjältemod

och se den nya corpsen,
hurledes den sig stod.

Så har man tytt hans mening —
jag tror, man den förstått;

dock såg man ej hans tinkar,
man såg hans ragling blott.
Han smög sig helt försiktigt —
det märkte icke man —

och hann ifrån det stället,

där striden redan brann.

Plats i ett träd han lyckas —
förunderligt! — att få;

han ser emot polisen,

mot folket likaså;

varhelst de skarpast mötas,
där ses hans blick bli kvar,
och ofta i förtjusning

en väldig buss bhban tar.

När så den sista styrkan
mot högvakten bröt opp,
han vågade till marken

ett äventyrligt hopp —-:

”I friske, tappre söner

av Karl den Tolftes jordl!
Finns någon här, som hör en
kamrats, en gammals. ord?
