ILLUSIONSPOLITIK. 227

Då bröt en tår ur Bödelns stora öga:

»Välan då, tappra corps, ett Narvaslagl!

Jag har sett nog. Att tveka båtar föga...

Nu skall det valsas! Det är Bödelns dag!

Spring, adjutant, nu är min lager mogenl

Vräk ut envar, som sitter kvar på krogen,

en droska tag och mitt i hopen körl

Gardister finnas i reserv med svärden —

Med dessa trupper kan man trotsa världen:
jag vet, vad pengar och vad brännvin görlhb

På torget hördes nu ett jubel skalla:

»Framåt, framåt till seger eller dödl!»

Ett mönster, Blundahl, var din marsch för alla,
och Innerbergs batongslag vida ljöd;

och han, som pluntan till sitt hjärta slutit,

gick fram på gatan, han förut begjutit,

och främst gick Bödeln själv med draget svärd.

Dråplig är också »Borgarebjörnarnes marsch:, som
börjar med de stolta orden:

»Söner av en far, som blött

med vatten torg och gator, gränder, Norrmalms slätter, Söders kullar!
Än har armens kraft ej dött,

än kan med gubbars blod vårt vapen färgas röttl»!

+

! Innan vi lämna Schultz, må ännu ett alster av hans parodiska
skämtlynne citeras. Det är en ballad med namnet

Ljuset i öde tornet.

Och molnen jagas av stormen
kring mörknad himmel med fart.
Men i ensliga tornet tindrar

ett ljus genom natten klart.

Rädd lyssnade hinden i skogen
till furans fall på hed.

Men i nattens uppror ljuset

så klart som förut sig spred.

Och släcktes av stormens vinge
båd” stjärnor och måne ut,

mot denna stilla låga

skall hans makt dock nå sitt slut.

Ty ljuset i öde tornet,
det trotsar hans raseri:
