ILLUSIONSPOLITIK. 229

är likgiltigt vem som börjar. Det behöves blott, att en gör
det. Struntiden danska frågan, specifikt tagen! Den euro-
peiska nu! Och lika litet som Danmark hittills har förstått
att giva sin sak denna stora betydelse, lika lätt bör det
bliva för oss att genast anslå den höga tonen och sätta liv
i hela Europa. För Öövrigt, länge skola vi ej vänta; det
kommer, det kommer dockl»

Det var emellertid ej blott de skandinaviska kretsarnas
stämning, som eldade upp Karl XV. Han hetsades också
av Napoleon III och lät lika villigt som sin fader bruka sig
som schackpjäs i »sfinxens» politiska ränkspel. Överskatt-
ning av den franske kejsaren och underskattning av den
preussiske realpolitiker, som då styrde Tysklands politiska
kurs, hörde emellertid till den tidens modefärger. Det miss-
taget må alltså vara mera förlåtligt. Men ej så Karl XV:s
förblindelse att icke se — eller, rättare sagt, att i sin eldiga
stridslust icke vilja se —, hur förrostat det svärd var, som
han skulle kunnat draga, hur skröpliga och föråldrade Sveriges
militära resurser Voro.o

De Geer kände sig under hela den skandinaviska krisens
förlopp aldrig säker på att ej Karl XV och de svenska akti-
visterna skulle draga in Sverige i det farliga äventyret. Hade,
säger han i sina »Minnem, Karl XV »blott kunnat få några
ministrar, som vågat följa honom, så hade han tvivelsutan
kastat tärningen.» De förfrågningar, som  konungen i det
syftet gjorde på olika håll, visade sig emellertid fruktlösa,
och under sådana förhållanden måste även han slå till re-
trätt. Det fanns helt enkelt ingen mera framstående svensk
man, som skulle vågat sig på ett försök att peta den De
Geerska regeringen. Så stark var dess position som reform-
ministär, så oumbärlig ansågs den allmänt för en lycklig
lösning av representationsfrågan, av den stora, i årtionden
uppskjutna strafflagsreformen samt för en mängd ekonomiska
reformer, att om Karl XV drivit krigspolitiken till sin spets
och därigenom tvingat statsrådet att avgå, skulle både ko-
nungen och en ny ministär fått det mycket hett om öronen.
Varje försök att bilda en krigsministär under ledning av
någon bland de konservativa junkrarne från konungens
kronprinstid var alltså på förhand dömt att misslyckas.
Slutligen fick sig Karl XV av De Geer formligen förelagt
