230 KARL XV:S GLADA DAGAR.

att välja mellan att skaffa sig en ny ministär eller att full-
ständigt upphöra med varje vare sig öppen eller hemlig agi-
tation för sin älsklingstanke om ett förenat Skandinavien.
»Det var», säger De Geer, »en vacker sida hos Karl XV, att
han tyckte om, att man sade honom sin mening rent ut utan
alla förblommerade talesätt.» Och som Karl alltför väl visste,
att kabinettet De Geer hade folkstämningen bakom sig,
måste han falla till föga och offra vad han kallade sitt livs
käraste dröm.

»Det förundrade mig många gånger», tillägger De Geer,
satt han alltid kunde vara vänlig emot mig, ehuru vi så
föga sympatiserade och minst i politiska ämnen, däri det
var min lott att motsätta mig hans käraste önskningar. En
gång, då vi grälat mer än vanligt och jag vid bortgåendet
trodde mig fallit i fullkomlig onåd, skickade han mig dagen
därpå sitt porträtt; och vid åtskilliga tillfällen visade han
mig små vänligheter, såsom då han sade, att jag behövde
ett glas gott portvin, när jag tappade en votering, och där-
för sände mig några buteljer av utmärktaste slag.»

Lika litet som Karl XV lyckades vinna folkstämningen
i Sverige för krig, kunde han locka norska stortinget där-
hän. I Norge rent av fruktade man en union mellan de
tre skandinaviska rikena såsom ägnad att stärka Sveriges
makt och därigenom innebärande en fara för Norges na-

tionella självbestånd.
3s

Bitter var för Danmarks folk besvikelsen över att se all
effektiv hjälp utebli från såväl stormakter som broderfolk.
Ensamma måste danskarne med 40,000 man uppta kampen
mot 56,000 preussare och österrikare. En tröst hade de dock.
Det var den orubbliga tron på att de fasta försvarslinjerna
vid Dannevirke voro så gott som ointagliga.

Som ett åskslag kom därför budskapet, att den danska
hären under natten mellan den 5 och 6 februari utrymt
oNordens bålverk». Naturligtvis blev den danske överbe-
fälhavaren, De Meza, utropad som en odugling och förrädare,
värre än Cronstedt på Sveaborg. Men den berömde preussiske
generalen Moltke, som visste, hur svag Dannevirkeställnin-
gen i själva verket var, gav De Meza en annan dom: »En
