ILLUSIONSPOLITIK. 233

blott stundom fröjdens förebud. Den förkläder sig stundom
i segerns mask. Men var viss att den kommer, när måttet
är fullt.

Och måttet blir fullt.

Arma Tysklandhb

1800-talets skandinavism fick dödshugget 1864. Det var
en rörelse med många och vackra ord men ringa handling,
som då lyktades. Känsloruset från mötena och student-
festerna förflyktigades, när tiden krävde handling.

Med bitterhet tänkte man nu i Danmark tillbaka på de
många skandinaviska festerna, »då ”Ånden” vaknade i alla
Nordens män, då drottning Margareta med champagneglas
i handen brukade stiga fram för vårt inre öga, då vi kände
oss som män, vilka ett heligt värv är anförtrott, och med hän-
förelse och uthållighet tömde bål på bål för Nordens sak
och dess tappra drabanter. Nu hade skandinavismen, från
att vara ett litet träd med frodig grönska, som lovade gott,
blivit en tynande och förtorkad stam utan kvistar och löv,
vattnad med punsch i stället för med blod, utan utsikt att
någonsin komma att bära frukt.» Men från det håll på den
Skandinaviska halvön, där man såg nyktert och kallt på
händelseförloppet, prisade man den norska och svenska poli-
tikens ansvariga män, därför att de bägge folken »undgått
att komma med i ett ynkligt krig, där det kämpades för en
halv rätt och med halv sympati för en halv provins».

Strindberg låter i dikten »Urarva» åttiotalets kritiska och
realistiskt anlagda ungdom säga sin mening om punsch-
skandinavismens generation:

»I drucken punsch och åten mat
för skandinaviska treenigheten;

när enigheten stannade vid prat,
vi nöjde oss med mänskligheten.»

Det kan dock ej förnekas, vad Per Hallström yttrat i sin
bok om Talis Qvalis: att skandinavismens idé »i alla fall
var något värd och det bleve länge tomt och kallt och fattigt

1 Citat ur den norska skandinaviska månadsskriften »Norden>.
