236 KARL XV:S GLADA DAGAR.

Generalmajor C. F. v. Holtens Erindringer, udgivne
af William Bloch.

Karl Larsen, Det danska folket under 1864 års krig
(Ord och bild för 1900).

Henrik Ibsen, Brand. Översättning av Sigrid
Elmblad.

Carl Grimberg och Hugo Uddgren, Svenska
krigarbragder.

Karl XV:s sista år.

hugget, blevo också för Karl XV personligen välicke ett

dråpslag — ty en människa kan tåla mer än en idé tål
vid — men en själskris, efter vilken han aldrig var densamme
som förr. Det var icke en kris, ur vilken han utgick med här-
dad viljekraft och nyvunna föresatser att göra sitt bästa inom
en mindre och mera prosaisk verksamhetskrets, än han drömt
om. Karl XV var för mycket stämningsmänniska för att
kunna omdanas till viljemänniska. Och det var för mycket,
som han hade förlorat. Det var, som han sade, sitt livs
skönaste dröm, som han sett gå om intet; och själv stod han
där med samtidens och eftervärldens dom över sig att ha
givit vackra löften, som han ej förmått infria. Nu måste alla
förhoppningar på att få vara med i det stora äventyret be-
gravas, och blott vardagslivets prosa var vad som återstod.
Allt tyngre kändes honom kronan, allt svagare blev hans
intresse för de kungliga plikterna. Sin besvikelse sökte han
döva i sinnesrus, som stulo från den starke mannen hans
livskraft. Han tyckte sig ingenting ha att leva för som fa-
miljefar heller, sedan han förlorat sin ende son. Den lille
hade varit ett ovanligt vackert och kraftigt barn med mörka,
djupa ögon, och blicken ur dem skall ha varit något märkvär-
digt för ett barn: så lugn och klar, nästan forskande. I mars
1854 fick den späde prinsen mässling. Sjukdomen förlöpte nor-
malt, men en felaktig ordination av ett kallt bad ådrog den lille
en häftig lunginflammation, som inom ett par dagar utsläckte
hans liv. Slaget var så mycket mer förkrossande för kung

DE händelser, som gåvo 1800-talets skandinavism döds-
