KARL XV:S SISTA ÅR. 245

som den alldeles skulle saknat, om den blivit satt i fråga
från annat håll.»

»För rådgivarne var han en högst angenäm kung i alla
regeringsärenden med undantag för de ministeriella och i
militära befordringsfrågor. I de sistnämnda hade han ofta
nog favoriter, som borde hastigt komma fram, och för att
lämna rum åt dem fingo andra stundom, vad Gripenstedt
kallade ”gå upp som förladdning”. Sällan blev kung Karl
så ond på mig, som då jag en gång reserverade mig till stats-
rådsprotokollet emot en ung adjutants utnämning till över-
stelöjtnant vid ett indelt regemente. Den saken förklarade
han sig och krigsministern förstå bättre än jag, med all akt-
ning för mina åsikter i juridiska ämnen.

Han hade ett naturligt gott förstånd, en snabb uppfattning
och var icke envis, varför han även kunde giva efter i det,
som låg honom mest om hjärtat; och för lagen böjde han sig
alltid. Kunde man blott visa honom, att något, han ville,
var olagligt, så satte han det aldrig mera i fråga. Dessutom
var det en friskhet och naturlighet i hela hans väsen, som
gjorde, att alla trivdes i hans sällskap, i synnerhet som han
hade en stor förmåga att avlägsna eller åtminstone förkorta
allt, som var tråkigt. Långa tal och predikningar älskade
han icke.»

sÖver Karl XV:s bild kommer alltid att falla en vacker
dager från hans goda hjärta, hans vänsälla väsende och hans
konstnärliga ande», säger Louis De Geer till sist. »Han är
mig kärare såsom ett minne, än han var under sin levnad.»

Angående Louis De Geers kritiska omdöme om Karl XV
skrev Gunnar Wennerberg en gång i ett brev: »Hur skulle
också De Geer kunnat sant bedöma Karl XV? Lika omöjligt
som för denne att kunna göra De Geer full rättvisa. Och
dock — vilken av de båda har därvid ansträngt sig.att göra
det mest? Jag känner dem bägge från deras unga år. De
Geer var alltjämt mönstret för en städad, sedlig och hopp-
givande yngling. Städad upphörde han aldrig att vara —
comme il faut från huvud till fot; sedlig var han så långt man
kan vara det utan fotfäste på en religiös grund.» Det kunde
ej, fortsätter brevskrivaren, sägas om De Geer som om kung
Karl: att hans fel voro lika kända som hans förtjänster. »Karl
