KUNG OSCAR. 255

Den norske historieskrivaren Yngvar Nielsen, som i egen-
skap av prinsarne Oscars och Eugens lärare kom i nära be-
röring med kungahuset, beundrade mycket kung Oscar och
drottning Sofia. »Kungen och drottningen voro», skriver
han, »bland de utmärktaste människor, man kunde träffa;
och det hov, varmed de omgåvo sig, var ett hov utan
intriger. Det kunde nog en och annan gång utifrån göras
försök till intrigspel, men så snart det märktes ett spår
därav, blevo vederbörande genast eftertryckligt avvisade.
Kungaborgen var ren. Den som en gång vunnit kunga-
parets tillit, skulle aldrig mista den. Och samma anda be-
själade de fyra prinsarne.

Jag sätter konungen högt; men kanske förtjänar drottningen
att sättas ännu högre. Hon är en sällsynt ren och upphöjd na-
tur, luttrad i äkta kristlig tro. Som moder kan drottning Sofia
sättas som ett mönster för var familj i bägge hennes riken.»

Hemmet var för henne den rätta platsen, men det stora hov-
livet lockade henne icke. Genom sin praktiska läggning och sin
lugna betänksamhet kompletterade hon på ett lyckligt sätt
sin estetiskt betonade, mera livlige make. I tider, som Voro
uppslitande för hans känsliga nerver, hade han behov av att
anförtro sig åt henne för att söka råd och vila ut. Sina barn
unnade hon barnaårens glädje fullt ut, men hennes mål var
att uppfostra dem för livets allvar, att göra duktiga och
samhällsnyttiga människor med ansvarskänsla av dem.

Drottning Sofia, som själv fick lära sig bättre än de flesta,
vad det vill säga att lida av sjukdom, har på sjukvårdens
område utövat en välsignelserik, ja man kan säga banbrytan-
de verksamhet i vårt land. Därom vittnar särskilt Sofia-
hemmet, som tillkommit på hennes initiativ och ursprungligen
huvudsakligen bekostades av henne och kung Oscar. An-
stalten är avsedd att vara ej blott sjukhus utan även sjuk-
sköterskeskola. Den leder sitt upphov från ett sjuksköterske-
hem, som drottning Sofia grundade i syfte att småningom
höja sjukvården i landet genom att skapa en sjuksköterske-
kår av bildade och av sin livsuppgift besjälade kvinnor.

Men den lilla bara rodnar förläget, stammar och utbrister till sist med
gråten i halsen: »Jag vet ingen.»

Kungen klappar henne vänligt på huvudet och säger leende:
»Gråt inte, lilla barn — jag vet inte heller någon.»
