260 OSCAR I1:S TID.

begärde kommendanten förstärkning. Mot århundradets slut
led också sjöfarten på S:t Barthélemy mycket avbräck genom
Englands och Frankrikes hänsynslösa kaperier. Under dessa
år växte dock öns befolkning till över 6,000 personer, bero-
ende på att en mängd flyktingar sökt skydd där. Gustavia
var då en stad med 5,000 invånare.

Givet är, att en plats, dit folk av så många nationaliteter
samlat sig, skulle bli ett rätt oroligt område. Det klagades
också över att »trätor och slagsmål ofta förekomma». Isynner-
het hade rashatet mellan vita och färgade lätt för att slå ut i
låga. Det behövdes bara, att en vit och en kulört hade något
obytt med varandra, för att det skulle bli folksamling och till
sist allmänt slagsmål. Ändå betänkligare var, att de som
skulle hålla ordning på de bråkiga elementen, nämligen de
svenska ämbetsmännen, intrigerade mot varandra och för-
bittrade tillvaron med rangstrider och andra yttringar av
futtig avundsjuka. Gustavias enda tidning, som utkom en
gång i veckan, arbetade också på att gjuta olja på elden.
I synnerhet på den tid, då både tidningen och tryckpressen
sköttes av en mulatt, vimlade det värda organet av otill-
ständiga och smädliga artiklar. Tillslut måste censur införas.

Kriget mellan England och Förenta staterna 1812—14
blev en glansperiod för S:t Barthélemy, tack vare frihamnen.
Men efter krigets upphörande förlorade det hastigt i betydelse
igen. I september 1819 hemsöktes Gustavia av en förfärlig
orkan, vartill man ej sett motstycke på nära femtio år. 56
hus i staden vräktes omkull, och en mängd fartyg slogos i
spillror. Två år därefter inträffade en liknande naturkatastrof.
Men ännu värre härjade en orkan år 1837. Tre år senare
utbröto elakartade febrar, som skördade 300 människoliv.
1850 blev ett svårt torkår. Vatten fanns ej att få för pen-
gar, Två år därefter brann nästan halva Gustavia ned.
Åren 1867 och 1876 härjades ön återigen av svåra orkaner.
Då hade det sedan fler årtionden gått mer och mer tillbaka.
med S:t Barthélemy. I stället för att lämna överskott till
svenska kronan hade kolonien sedan början av 1830-talet
medfört årliga förluster och handeln var i avtynande. Ett
försök av guvernören att odla vin av druver från Madeira
misslyckades, Torkan var för långvarig, för att de späda
plantorna skulle kunna härda ut i den tunna jordskorpan.
