266 OSCAR ILI:S TID.

staten en gång vant sig vid dessa tullinkomster och inrättat
sina utgifter med hänsyn till dem, så skulle det sedan bli
mycket svårt att en gång avskaffa dem eller ens lätta på dem.

Så hade tullfrågan blivit brännande. Tullvänner och fri-
handlare blevo till slut nästan lika förbittrade på varandra
som »Hattar» och »Mössor» på sin tid. Tullvännerna gingo
till strids för sina åsikter med fältropet »Sverige åt svenskarnel
Frihandlarnes lösen var: »Inga svälttullarb» Det var fri-
handlarnes förutsägelse att tullarna skulle komma att i så
hög grad fördyra levnadsomkostnaderna, som gjorde mest
intryck på folkets djupa lager, särskilt arbetarne. Men de
hade i allmänhet icke politisk rösträtt ännu.

De ytterligt gående frihandlarne, säger Emil Key, som
tillhörde lantmannapartiet, oåberopade sig på engelsmännen
ungefär som flickan, vilken sade sig heta ”Adamina eiter
farbror Per — farbrodern i fråga var Per Adam Siljeström.
— De trodde sig vara engelsmännens lärjungar men lade ej
märke till skillnaden mellan engelska och svenska förhål-
landen.»

Under inflytande av tullfrågan uppstod en söndring inom
lantmannapartiet. Ledningen började glida ur händerna på
Karl Ifvarsson, som i likhet med många andra småbönder
var frihandlare, och såsom huvudman för de konservativa och
protektionistiska elementen framstod Liss Olof Larsson
från Lissgården i Västannors by i Leksends socken. Han hade
som förrättare av bouppteckningar, arvskiften, auktioner
o. d. i sin hembygd förberett sig för det offentliga livet. Vid
28 års ålder blev han landstingsman och blott ett år därefter
ledamot av riksdagens andra kammare, år 1866. Han var då
den yngste i hela riksdagen. Den reslige mannen i Leksands-
dräkten blev snart känd av hela Stockholm. Han gjorde
sig också observerad genom sin klipskhet och snarfyndighet i
debatterna i förening med en ingående kännedom om tidens
frågor. Och dalmålet skämde minsann inte hans vältalighet.
Han debuterade på riksdagen i nykterhetens tjänst och kort
därefter även i religionens och moralens, då han i kraft därav
yrkade på — indragning av anslaget till de kungliga teatrarna.
Men med tiden blev han mindre rädd för världsliga nöjen —
han hade därvid en berömd föregångsman i Anders Danielsson.
Liss Olof Larsson var säkert det bästa huvudet inom hela
