KRAFTMÄTN. MELL. FRIHANDLARE O0. PROTEKTIONISTER. 267

lantmannapartiet och en av de mest begåvade allmogemän,
som någonsin suttit i Sveriges riksdag. Men något mera
jordbundet i hela livsåskådningen har man svårt att tänka sig.!

Trots sin ovanliga begåvning och obestridliga duglighet
hade Liss Olof Larsson emellertid ej så lätt att hålla sig
kvar på riksdagsmannabänken, ty hans protektionistiska
politik stod ej högt i kurs i hans karga valkrets. Flere gånger
var det på vippen, att han blivit besegrad av D aniel Pers-
son i Tällberg, och år 1890 blev han ohjälpligt slagen
av sin medtävlare. Daniel Persson tillhörde den liberala
sidan, men såväl hans föregående bana som hans begåvning
var snarlik Liss Olof Larssons. Kort efter sitt nederlag vid
valen till andra kammaren blev Liss Olof Larsson emellertid
av Kronobergs landsting i stället invald i första kammaren.

Vid Liss Olof Larssons sida började snart en annan kon-
servativ bondehövding skymta fram i den ursprungligen
ganska radikale A. P. Danielsson från Öland, kallad
»Ölandskungen» — en ättling av självaste Karl X Gustav, på-
stods det.

A. P. Danielsson var en arbetsam jordbrukare och en
begåvad man i allmänhet med praktisk läggning. En ståtlig
karl var han också, en riktig kämpagestalt. Även han
kom vid unga år in i riksdagen, där han snart gjorde sig känd
genom sitt hänsynslösa stridshumör, som mer än en gång tog
sig sådana uttryck, att talmansklubban kom i verksamhet.
Alla förlöpningar till trots var dock A. P. Danielsson föremål

1 Karakteristiskt för hela hans sätt att driva nyttighetssynpunkten
till sin spets var hans uppträdande under en riksdagsdebatt om anslagen
till restaurering av tornet på Linköpings gamla vackra domkyrka. Han
förklarade, att han ämnade rösta nej, och motiverade det med att tornet
gjorde ingenting till andakten — man kunde ju ändå inte se det, när
man satt inne i kyrkan. De orden uppkallade en annan riksdagsman
till att för Larsson klargöra, vilken makt det låg i våra vackra minnen,
både i dem som äro uthuggna i sten och dem som leva i våra hjärtan.
Och han uppdrog därvid en gripande skildring av det svar, som hela
Sveriges folk gav den gången, då det ropet gick ut över landet, att
Dalarnes bygder hemsöktes av nöd. Då, sade han, fingo de stora
minnena liv och stodo fram för vårt folks syn, minnena av dalamännens
befrielsekrig mot tyranner och stora offer för fäderneslandet, och de
minnena blevo en väckelse till storartad hjälpsamhet mot det nödli-
dande landskapet. — Men det var ett tal, som Leksandsrepresentanten
inte ville förstå. I det svar, han gav, dallrade inga veka strängar.
