FÖRSVARSFRÅGAN OCH AXEL RAPPE. 273

Man tycker, att Danmarks öde år 1864 skulle ha varit
en lärorik lektion i det fruktansvärda ansvar, som det folk
ådrager sig, vilket måste sända sin ungdom att ofullständigt
övad och dåligt utrustad möta välrustade och välövade
inkräktare. Men nej — medan andra folk reformerade sitt
försvarsväsen, fick vårt förfalla.. Den indelta armén sackade
mer och mer efter i utvecklingen. Sedan Dunder och Dygd,
Fager och Glad, Hast, Kask, Käck, Rådig, Svärd och allt vad
de hette, de gamla indelta knektarne, genomgått sina rekryt-
möten på omkring 20 dagar om året, hade de endast sitt
regementsmöte på fjorton dagar vartannat eller — »om lyckan
var god» — vart tredje år. Och då stodo »indelningsgubbarne»
bara och gjorde handgrepp eller marscherade med lugna,
avmätta steg i bataljon. Packning förekom icke — den skulle
ha fördärvat gevärsexercisen. Exercisen var alltså ej värre,
än att gamla gubbar kunde stå ut med den. Också Voro
50-åriga soldater alls ingen sällsynthet i den gamla goda tiden.!
Någon gång hölls s. k. storläger med ett slags fältmanöver
men först och främst parader — naturligtvis. Det var ju
vad som bäst behövdes för att skrämma fienden! — Vid
kavalleriet ersattes regementsmötet ibland med några dagars
skvadronsmöte — till fots!

Vinterövningar förekommo icke ens vid de värvade rege-
mentena, som dock lågo inne hela året om. »Om man tagit
ut de beridna vapenslagen om vintern, hade det ansetts vara
att ”förstöra hästarna”, säger generallöjtnant Stiernstedt i sina
»Minnem. »Likaså ansågs terrängridning ganska farlig. Den,
som skulle ha gjort en skjutövning på vintern, hade helt visst
ansetts galen.»

1 Då och då samlades ett korpralskap till kyrkparad vid någon
kyrka inom kompaniets foxlagnnlnf*somrade och blev efter gudstjänstens
slut av en officer förhört i soldatinstruktionen. På ett skånskt rege-
mente hände sig, att en soldat med det ståtliga namnet Bonaparte
upprepade gånger uteblev från kyrkparaden. Till straff härför blev
han ålagd att under några veckors tid var åttonde dag anmäla sig
hos sin kapten Uppsträckt i full uniform fick han alltsa traska den
långa vägen från sitt hem till kompanichefen, och när han vid fram-
komsten gjorde ställningssteg och honnör, tilltalades han alltid så-
lunda: »Goddag, Bonaparte! Varför kommer du hit?» Och lika oför-
änderligt var det svar, som han fått trumfat i sig: »Därför att jag är
dum och lat och inte passar på kyrkparaden.» Sedan var det ingenting
mer. Men det räckte säkert.
