FÖRSVARSFRÅGAN OCH AXEL RAPPE. 275

var gjort, kommenderades »Lägg anlb och »Ge fyrls!. — Bevä-
ringen var en fullkomlig parodi på en armé och behand-
lades också som sådan.

För de värnpliktige, som »exera'» vid artilleriet, bestod
den krigiska utbildningen till stor del i att tjänstgöra som
kanonhästar. Ynglingarne fingo själva draga fram de tunga
pjäserna till uppställningslinjen. "Några andra hästar fingo
de aldrig se röken av under sina övningar — det var ju nog
att veta, att artilleriet var ett beridet vapenslag. Dock
sluppo de att draga ut kanonerna på någon fältmanöver,
och detta av det enkla skälet, att de aldrig lämnade exercis-
heden för någon som helst övning.

Och kanonerna sen! Gamla framladdare av 1600-talstyp
med fänghåll Ett tjugutal kommandoord behövdes, innan
man blev färdig att avlossa en salva, och huvudsaken var,
att krutladdningen var hårt instoppad, så att det smällde
bra. Några projektiler fingo de värnpliktige aldrig skåda.
I deras utbildning förekommo bara lösa skott.

Så gick det till ända in på 1880-talet, då det en gång så
duktiga svenska artilleriet hade hunnit bli det mest föråldrade i
hela Europa. Först vid den tiden fann riksdagen för gott att
bevilja pengar till bakladdningskanoner efter Krupps system.

Ja nog tålde »ho», d. v. s. sbeväringa», att skrattas åt.
Men inte rådde våra värnpliktige för det. Och tänk, om
det blivit allvar! Ja om! Det var mer än en gång på
vippen, att det unga Sverige, oövat, utan härdning för krigar-
livet, hade tvungits ut i fält eller med andra ord fram till
slaktbänken.

Nästan symboliskt för vårt försvarsväsens tillstånd på
1870-talet är vad som berättas från den preussiske fält-
marskalken Moltkes besök här vid den tiden. Det säges
om denne store tigare, att han skrattat två gånger i sitt
iv, den ena gången var under slaget vid Sedan, den andra
när han fick syn på Vaxholms fästning.?

x

1 Som karikatyr efter vår tids uppfattning verkade det också, att
uniformsmössorna nyttjades även till civil dräkt. Mången indelt
officer hade ingen annan huvudbonad, undantagandes nattmössan, som
var oumbärlig, då man bodde i tält.

? En tysk turist, som en gång ville imponera med anekdoten på
en svensk, fick till livs en historia, att Gustaf V var ändå märkli-
