FÖRSVARSFRÅGAN OCH AXEL RAPPE. 277

Men det fanns också elaka människor, som icke aktade för
rov att dikta parodiska skarpskyttesånger med strofer sådana
som dessa:

»Skulle ryssen komma inom våra skär,
så ska vi ta emot'en med för fot gevär»,

eller följande, som skrevs av en student, som blivit osams
med de ledande inom den skarpskyttekår, han tillhörde:

»Om ryssen skulle komma med sina monitorer
på en liten utflykt hit till våran strand,

ska vi genast samla våra tappra kårer

och oss modigt ställa ovanför på land.

Och så länge ryssen dröja vill ombord,

så skola vi ej vika från vår ärvda jord.>

Den »nidvisans» författare fick göra offentlig avbön framför
skarpskyttekårens front.

Den första skarpskyttekåren bildades 1860. Snart fanns
det skarpskyttekompanier och skarpskyttekårer överallt
både i städerna och på landsbygden. Ämbetsmannen och
bodbetjänten, mästaren och gesällen ställde sig sida vid sida
i ledet. Prästen stod där mitt ibland sina församlingsbor,
ja självaste landshövdingen Erik Sparre mitt ibland sina
tjänare. Och så började man drömma om Engelbrekt och
hans dalkarlar, om Vilhelm Tell och hans bågskyttar, om
Gustav Vasas befrielsekrig och Magnus Stenbocks geta-
pojkar.

För August Blanche var skarpskyttearmén fosterlandets
osvikliga trygghet. Men han såg i skarpskytterörelsen ej
blott en insats i försvaret utan också ett förverkligande av
jämlikhetstanken, därför att den ställde alla i ledet, obero-
ende av deras sociala ställning, och ej mätte individerna med
andra mått än duglighetens. Han såg också något sunt demo-
kratiskt däri, att skarpskytteföreningarna »visat, hur lätt det
går för sig att befalla utan tvång och hot, likasom att lyda
utan slavens förödmjukelse och tysta klagan».

Och så var det en god sak, att bondsöner, drängar och
arbetare fingo pli på sig. Det hade de gott av i sitt arbete.
Det låg, framhöll han i riksdagen, något uppryckande för
en man däri, att han »kände sig vara något mera än en vanlig
dagverkare, som trälar för stundens behov, att han troäde sig
