FÖRSVARSFRÅGAN OCH AXEL RAPPE. 289

gånger var han också på vippen att få hastigt lykta sina
dagar såsom misstänkt för att vara spion.

När han slutade sin tjänstgöring, fick han av vederbörande
divisionsgeneral vitsord över »sällsynt tapperhet i fyra bataljer
och i flere mindre strider» samt betygande av »aktning och
saknad av alla dem, som lärt känna honom».

Sedan fortsatte han att under franska fanor kämpa mot
upproriska araber och kabyler i Nordafrika.

Här i främmande land nådde honom underrättelsen om
hur försöken att nyorganisera svenska armén strandade på
böndernas motstånd. För honom var det klart, att Frank-
rikes nederlag och olyckor kommit uteslutande av en felaktig
organisation; och han önskade, att de motsträviga riks-
dagsbönderna i Stockholm hade fått se åtminstone en smula
av allt det elände, som det besegrade franska folket nu fick
genomgå.

Med saknad lämnade Axel Rappe krigarlivet. Han var ej
blind för dess många ohyggliga sidor, men han tjusades, som
han säger, av »det ständiga spel med livet som insats», som
kriget var. Ännu hade det ju ej övergått till det ohyggliga
masslaktande med alla dessa då ännu oanade lömska meka-
niska och kemiska förstörelsemedel, som det blev under det
senaste stora världskriget.

Rappes avsked ur fransk krigstjänst skedde under ampla
lovord från hans armékårschef, som i en skrivelse till konung
Oskar gav sin adjutant vitsordet att ovanligt väl ha begagnat
sin studietid vid franska armén. Vad Rappes militära egen-
skaper beträffade, var generalen förvissad, att de »tillför-
säkrade honom en lysande framtid».

Varken detta beröm eller de hyllningar, varmed den nu så
berömde krigaren mottogs i sitt hemland, stego honom åt
huvudet. Han hade en alltför stark känsla av vilket bräck-
ligt redskap varje människa är i den Högstes hand, och, som
han yttrade vid generalstabens fest för honom: »Vad krigets
längd och antalet drabbningar, vari jag deltagit, beträffar,
så var det ju icke jag, som vare sig bestämde det förra eller
höll händerna över mitt liv under de senare.»

Här hemma bar Rappes militära bana raskt uppåt. Redan
vid 44 års ålder blev han chef för Bohusläns regemente. Där
