290 OSCAR II:S TID.

fick man nu en överste, som kunde sätta fart i sina gossar,
ja, t. o. m. i de tjockmagade indelta kaptenerna. I början
svuro både gamla och unga över den nye exercisdjävulen
med sina ansträngande fältmanövrer, sina tillkrånglade
taktiska uppgifter, sina krigsspel och andra nymodigheter,
men efter hand gick knotet över i beundran för hans eminenta
duglighet. Och man såg ju, att han fordrade ändå mer av sig
själv än av någon annan. Dag ut och dag in arbetade han
antingen ute eller på sin expedition, och om natten satt han
och studerade vid karta och bok. Det var ett exempel, som
manade till efterföljd.

Då ytterligare tre år gått, blev Rappe generalmajor och
chef för generalstaben. Här hade han funnit ett rikt fält för
sin organisatoriska begåvning och sin arbetsamhet.

När han år 1892 blev krigsminister, hälsades utnämningen
med stor tillfredsställelse nästan överallt i vårt land. Det
låg liksom i luften, att om någon skulle kunna lösa försvars-
problemet, så var det general Rappe. Han var ju en av de
få svenska officerare, som ägde personlig erfarenhet av vad
det moderna kriget verkligen är. Han åtnjöt anseende för
att vara ej blott en av våra allra skickligaste strateger och
organisatörer utan också en omutligt redbar karaktär, en
riddersman utan fruktan och tadel. »Fruktan var honom
främmande, vare sig han red orderritt mitt i kulregnet på
de franska slagfälten eller han satte sig i spetsen för Frank-
rikes chasseurs d Afrique till ett avgörande anfall på de
krigiska kabylerna eller han kämpade för sin mening i de
heta strider, som vid olika tillfällen upprörde fosterlandet.»
Och »den oräddhet, han lagt i dagen som krigare, visade han
ock som kristem», säger hans minnestecknare. Även från
utpräglat fredsvänligt håll uttalades belåtenhet med att Rappe
blivit krigsminister. »General Rappe hanr, hette det i en
tidning som representerade denna riktning, »med egna ögon
sett all krigets förbannelse. Han längtar också efter och
vet, att den skall komma, den tid då allt örlig med krig och
blodig klädnad skall som ett orent kläde förtärt varda. Men
detta hindrar honom lika litet att arbeta för sitt fosterlands
betryggande försvar, som det en gång hindrade Moses och
Josua, Gideon och David att modigt gå i striden. Det är
härskarornas högste Herre, ej människors barn och minst de,
