296 OSCAR II:S TID.

fullständigt betydelselös förlust av 450 man, som en svensk
kår på 1,500 man under befäl av generalmajor Gahn led
'under en reträtt från trakten av Kongsvinger undan en dubbelt
så talrik norsk styrka. Såsom framgår av både Karl Johans
och Adlercreutz” brev, tillmätte man i svenska högkvarteret
denna episod ej någon som helst strategisk betydelse. Men
norska chauvinister läto den i tidernas fullbordan rycka upp
till rang, heder och värdighet av epokgörande huvuddrabb-
ning.! Och ve den, som vågade knysta mot denna tros-
övertygelse! Det fick Wedel Jarlsberg erfara, då han år 1830
vågade erinra sina landsmän om att de inga skäl hade att
hovera sig över 1814 års händelser.

Den svenska reservarméns generalstabschef i det norska
fälttåget, Gyldenstolpe, gav uttryck åt en rätt allmänt utbredd
mening inom armén, när han skrev: »Norrmännen hade ännu
behövt några militäriska läxor; och mångas mening är, att
mycket krångel undvikits för kronprinsen och svenska rege-
ringen i en framtid, om konventionen blivit avslutad i Kri-
stiania. Norrmännen veta ej värdera kronprinsens ädel-
modiga uppförande emot dem.»

I grund och botten är det ju ej heller så underligt, om
blicken blir skum för ädelmodsdraget i en handling, som ju i
alla fall går stick i stäv mot ens egen mest brinnande önskan.
Det vore också orätt att påstå, att felsynen på unionens
tillkomstsätt var någon enbart norsk specialitet. Länge dröjde
det, innan det gick upp för våra »storsvenskar», att vi alls
icke erövrat Norge. De ville gärna betrakta Norge som ett
vapenvunnet land, ville i unionen se »en ersättning för Fin-
landb. - Detta var och förblev innerst inne nog alltid den
storsvenska uppfattningen av unionen, trots att det från

1 För att nu inte tala om den norske krigshistorikern generalmajor
Meydell, som anno 1815 förvånade världen med en hel rad dråpliga
hjältebragder, som norrmännen mycket väl hade kunnat utföra:
de skulle med en armé på 37,000 man ha kunnat bryta in i Sverige,
medan Karl Johan var ute i Tyskland, och i ett nafs tagit Bohuslän,
Västergötland med Göteborg, Dalsland, Värmland, Västmanland
och Dalarne, lagt sig till med ett rikt krigsbyte samt utsträckt opera-
tionerna till att hota själva huvudstaden. 45 år senare utgav samme
krigshistoriker en ny, förbättrad upplaga av sitt verk och hade då
hunnit så fullständigt glömma Norges ekonomiska svårigheter anno
1814, att han bragt upp den oemotståndliga armén till 50,000 man.
