300 OSCAR II:S TID.

Något mera blandade, ehuru övervägande fördelaktiga, voro
generallöjtnant Akrells intryck. På den tid han var chef för
topografiskå kåren vistades han år 1830 halvannan vecka i
Trondhjem. Han skildrar sina erfarenheter därifrån sålunda:
»Kalaseringar varje dag; mycken artighet och personlig vän-
skaps- och aktningsbetygelse från norrmännens sida men
ock mycken retlighet och ovilja i fråga om politiska förhål-
landen, varpå de många, särdeles vid de ideliga pokulerandena
förekommande bevisen voro både ohyfsade och löjliga. Säll-
skapstonen föreföll mig särdeles stel och ceremoniös, konver-
sationen smakande av skryt, misstänksamhet och småsinne.
Damerna saknade finhet och behag även med ett i allmänhet
fördelaktigt utseende.> — Men hos amtmannen greve Trampe
kom han in i ett förfinat och älskvärt hem. I fjällen fann han
lyckliga och gästfria människor. Han berättar därom ett par
episoder. »På skjutsskiftet Drivstuen å norra sluttningen av
Dovre blevo vi särdeles väl emottagna. Värdinnan förklarade
sin fägnad över att få härbärgera svenskar, betalning mottogs
icke, och vid avskedet andra.morgonen skänkte gumman mig
ett hemvävt västtyg under yttrande: ”Du svenske mandl
Det synes mig, du må vere en snill mand; tag dette og huske
våres, når du kommer till deres!> I Gudbrandsdalen fick han
nattläger hos »gästgivaren Paul i Toffte, utmärkt stortings-
man och en av dessa nejders förnämsta bondaristokrater och
såsom dessa stolt över att härstamn.a från Norges forna
konungaätter. Vi logerades elegant och undfägnades rikligen»,
säger han, »då vi vid avresan frågade uppasserskan om vår
skuld, svarade hon med synbar förtrytelse, att ingen resande
brukar erbjuda betalning för ett nattläger hos Paul i Toffte.»

Efter hand lärde sig svenskarne att uppskatta Norges
fjäll och fjordar, och en ständigt växande skara ström-
made dit från vårt land för att hämta hälsa och krafter.
Därunder lärde våra landsmän allt grundligare känna broder-
landets både folk och natur. Ja det kan utan överdrift sägas,
att vi svenskar kände Norge så grundligt, som sällan ett folk
känt ett annat. Vi läste med hänförelse dess stora författare
och sjöngo dess sånger. — Däremot ha de norrmän, som känt
till vårt land, alltid varit lätt räknade. De bodde ju själva i
ett turistland, och det som lockade enstaka norrmän hit var
mest affärer. Därför kunde givandet och mottagandet av
