UNIONEN, SOM VAR ETT TVÅNGSÄKTENSKAP. 301

intryck ej bli ömsesidigt, och detta var givetvis till stor skada
för samförståndet mellan två folk, som skulle vara brödrafolk.

+

Karl Johan skulle, trots all sin välmening, snart göra den
erfarenheten, att den trygghet, unionen gav de båda rikena,
vägde fjäderlätt för norrmännen i jämförelse med själv-
ständighetskänslan. De voro »sig selv nok>. Det kom
den ena fnurran på tråden efter den andra.!? I synnerhet
retade det kungen, när hans norska folk år 1824 började fira
»den syttende maj», dagen för Eidsvoldskonstitutionens ut-
färdande, som nationaldag. Det betraktade han som en
demonstration mot kungahuset och som ett förhärligande
av hans rival Kristian Fredrik. Flere av Karl Johans råd-
givare, såsom Baltzar von Platen, som var norsk riksståt-
hållare, och Gustav Löwenhjelm, rådde konungen att med
kraftmedel slå ned all opposition, medan en sådan man som
Hans Järta däremot redan efter ett årtionde var på det klara
med att det bästa för Sverige skulle vara, om unionen med
det snaraste upplöstes.

Von Platen var en kraftkarl, som icke tyckte om medel-
vägar. Han var och förblev impopulär i Norge, därför att han
misstänktes för att ha till syftemål att slå ned Norges själv-
ständighet. Men, säger den norske historieskrivaren Yngvar
Nielsen med vacker opartiskhet, »det är en helig plikt för vårt
folk att erkänna, att vi här ha gjort honom orätt, ty om han

1 Gustav Löwenhjelm, den bekante ambassadören i Paris, yttrade
i ett betänkande, som han på våren 1828 — ett oroligt år i Norge —
avgav till Karl Johan, att »fruktan för grannen måste vara intensivare
i Norge än i andra länder. Dessa ha gemenligen flera grannar att hata»,
säger han; »norrmännen ha blott oss. De hata oss ostört och odelat,
alltså intensivare.»

Det är lustigt att se, hur samma uppfattning på den tiden uttalas
av en norrman, nämligen Otto Aubert, som en tid var lärare för kron-
prins Oscars söner. Han var allt annat än beundrare av Sverige och
svenskarne och sparade i sina förtroliga brev inte på besk kritik, men
han skriver en gång på våren 1836: »Under det att vi ha koncentrerat
vårt hela hjärtliga nationalhat på våra enda grannar, så ha svenskarne
förutom oss ännu en granne, som de hata lika uppriktigt. Och eftersom
de väl icke ha mer än ett visst kvantum nationalhat att förfoga över,
så har väl därigenom hatet mot norrmännen förhållandevis blivit
mindre.»
