UNIONEN, SOM VAR ETT TVÅNGSÄKTENSKAP. 307

lever under ständig kamp med havets hemlighetsfulla makter.
Han har som ingen annan förmått ge uttryck åt vad som rör
sig i de människors hjärtan, vilka bo under midnattssol och
norrskensflammor vid havets kust.

Ibsen, Björnson och Lie ha lärt Norges folk att finna sig
själv. När så äntligen skett efter århundradens dvala, kände
detta folk det som en oavvislig fordran att också få själv
beställa om sitt hus. Det fick ej ens finnas skymten av en
misstanke, att norrmännen icke voro »sig selv nok»>. De för-
delar, unionen kunde bereda, betydde i jämförelse därmed
platt ingenting.

x

För att med våld spränga unionsbanden kände sig emel-
lertid norska folket ej starkt nog. I stället satte det in
en seg, ihärdig kraft på att lirka sig loss ur dem. Mest
iögonfallande voro norska stortingets beslut med avseende på
det gemensamma försvaret. Stortinget nedsatte nämligen
år 1885 storleken av den norska styrka, som skulle bistå
Sverige i krig, till ungefär en tredjedel av Norges här. Sam-
tidigt var Sverige skyldigt att bistå Norge med hela sin fält-
armé. Därmed var ett av unionsbanden betänkligt försvagat.

Samma öde övergick vid den tiden det gemensamma kunga-
dömet. Den, som bröt ned dess makt, var den unionsfientliga
norska vänsterns eldige och hänsynslöse ledare, advokaten
Johan Sverdrup. Hans mål var, som han en gång sade,
att samla all makt i stortingets sal. Efter en seg kamp
med kungamakten lyckades han år 1884 tvinga Oscar II
att godkänna det parlamentariska styrelsesättet i Norge
och taga Sverdrup till statsminister. Därmed var det norska
stortinget lika enväldigt som Sveriges riksdag under frihets-
tiden. Konungamaktens självständighet hade fått den av-
görande knäcken. Men för unionen hade detta till följd, att
konungen ej längre förmådde stödja den. Och något annat
stöd hade den i själva verket aldrig haft i Norge.

Sedan det gemensamma försvaret och kungadömet
sålunda försvagats, fanns det egentligen blott ett starkare
band kvar mellan unionens båda folk — det var den gemen-
samma utrikesledningen. Nu kom turen till den. På den
punkten kunde norrmännen med fullt fog peka på, att det icke
