UNIONEN, SOM VAR ETT TVÅNGSÄKTENSKAP. 313

rätta ett särskilt konsulatväsen. Om dessa konsulers för-
hållande till den gemensamme utrikesminisiern fanns icke ett
ord stadgat. Lagen skulle träda i kraft i april 1906. Därmed
skulle konungen berövas sin grundlagsenliga rätt att tre
gånger genom veto omintetgöra stortingets beslut i lag-
frågor, en kunglig rättighet, som dittills alltid blivit respek-
terad i Norge.

Kung Oscar måste såsom unionskonung hålla på grund-
lagens bud och vägrade följaktligen att sanktionera stor-
tingets beslut. Han nöjde sig med den motiveringen, att
konsulatväsendet, såsom varande en unionell angelägenhet,
icke kunde förändras utan överenskommelse mellan Sverige
och Norge.

Närmaste följden blev, att det norska statsrådet med
statsminister Michelsen i spetsen inlämnade sin avskeds-
ansökan. Den 27 maj hölls i anledning därav statsråd å
Stockholms slott, och kung Oscars svar blev, att han vägrade
mottaga den norska ministärens anhållan om avsked. Moti-
veringen var, att det stod klart för konungen, att någon annan
ministär icke nu kunde bildas i Norge.

Då läto norrmännen minan springa. De hade valt tid-
punkten väl. Kung Oscar var gammal och obenägen mot
våldsåtgärder. Vid hans sida stod en tillfällig expeditions-
ministär med statsminister Ramstedt i spetsen. Och ute i
stora världen hade man allmänt sin uppmärksamhet riktad
på vad som försiggick borta i yttersta östern, där Ryssland
var invecklat i brinnande krig med Japan.

Norges historieskrivare ha numera oförbehållsamt yppat,
att Michelsen påskyndade krisen för att få brytningen till
stånd, innan Sverige hunnit få sitt försvarsväsende fullt i
ordning och medan den gamle välvillige kung Oscar ännu
regerade. Man tvivlade nämligen på att det skulle gått så lätt
att lossa unionsbanden, om Sveriges försvar varit i bättre
skick, och om en yngre furste burit de förenade rikenas dubbel-
krona.

Den 6 juni avgav det norska statsrådet efter överläggningar
med stortinget sitt svar till konungen. Det började med att
fastslå följande: »Enligt Norges grundlag åligger det Norges
konung att skaffa landet en konstitutionell regering. I
samma ögonblick konungens politik hindrar bildandet av ett
