314 OSCAR II:S TID.

ansvarigt statsråd, har den norska konungamakten trätt
ur funktion.» Ingen. regering kan nämligen i ett konsti-
tutionellt land tvingas att mot sin vilja stå kvar, »när
dess råd i stora och för fäderneslandet avgörande frågor icke
följas av konungen», hette det vidare. Nu hade Hans Maj:t
förklarat, att någon annan regering icke för närvarande kunde
bildas. »Djupa och oförenliga politiska motsatser ha sålunda
Ssprängt ramen för det konstitutionella norska konungadömet.»
Men man uttalade dock den förhoppningen, att »den av-
veckling av unionsförhållandet, som genom Ers Maj:ts re-
solution nu har inletts, skall visa sig ha varit början till
bättre och lyckligare dagar för de bägge folkem. Skrivelsen
slutade med att statsråden framburo ett tack för den per-
sonliga välvilja och älskvärdhet, som konungen alltid visat
dem, och en försäkran om att de behjärtade Hans Maj:ts
vanskliga ställning. »Men», hette det till sist, »före allt annat
gå våra plikter mot fäderneslandet.»

Konungen telegraferade omedelbart tillbaka, att han inlade
den bestämdaste protest mot statsrådens handlingssätt.
När protesten kom till Kristiania, hade stortinget redan
fattat sitt beslut. Det skedde på morgonen den 7 juni genom
en adress till konungen, som nådde Stockholm på morgonen
den 8 juni och underrättade Sveriges folk om att man i Kri-
stiania gjort revolution. Huvudinnehållet var, att »konunga-
makten i Norge trätt ur verksamhet», och att till följd därav
sföreningen med Sverige, vilken förutsätter en ge-
mensam konung, är upplöst,. Skrivelsen slutade emel-
lertid med en anhållan, vari stortinget ville ge vittnesbörd
om att »det norska folkets kamp för fäderneslandets fulla
självständighet icke varit grundad i någon ovilja mot konunga-
huset eller det svenska folkets. Denna anhållan gick ut på
att konungen skulle tillåta en prins av svenska konungahuset
att med avstående från sin arvsrätt till Sveriges tron mottaga
norska folkets val till konung och därigenom »inleda en &ra
av fred, endräkt och trofast sammanhållning i Nordem. I
förvissning härom uttalade stortinget till sist »den säkra för-
hoppningen, att vad som nu skett skall vända sig till det
bästa för alla, även för Ers Maj:t, för vars person det norska
folket skall bevara sin högaktning och tillgivenhet oförsva-
gad».
