322 OSCAR II:S TID.

Alla kung Oscars syskon hade för länge sedan skilts hädan.
August levde till 1873. Han var den minst begåvade av
syskonen, men han hade något mycket vänligt i sitt väsen
och blev därför avhållen av alla, som kände honom. »Blid
är han som en sommarmorgon», sade Aubert, hans förste
norske lärare, om honom som liten, »och så godmodig och
trivsam, att ingen kan låta bli att hålla av den lilla tjockisen
med det vänliga smilet på de nötbruna, runda kinderna.»
Dardel skrev år 1857 om honom: »Prins August är nu 25 år
men ovanligt litet utvecklad för sin ålder. Hans största
lycka skulle vara att få leva som privatperson, långt skild
från hovets glans. Han har ett lättantändligt hjärta, och han
bjuder både detta och sin hand åt än den ena än den andra
unga dam, för vilken han för tillfället svärmar. Genom sin
naturliga godmodighet och hjärtlighet har han tillvunnit
sig hela sin omgivnings tillgivenhet.s! August var mycket fri-
kostig. Han hade anbefallt friherre Klinckowström, som skötte
hans ekonomi, att ställa så till, att när han en gång fölle
ifrån, det inte funnes ett öre efter honom. Men Klinckowström
var en betänksam man och följde inte instruktionen. Därför
vågade han inte heller visa hertigen räkenskaperna av fruktan
för att H. K. H. skulle få se, att han var ägare till en hel
million och genast sätta i gång med att göra slut på den.

År 1889 hade konungen förlorat sin enda syster, prinsessan
Eugenie, »de lidandes furstinna. Ett nästan oavbrutet
lidande var ock hennes eget liv allt sedan hennes faders krö-
ning, då man var oförståndig nog att låta den fjortonåriga
flickan vara med i högtidligheterna i den kalla kyrkan, fast
hon nyss förut varit sjuk i mässling. Sedan dess hemsöktes
hon ideligen av lungkatarrer, omväxlande med svåra dige-
stionsrubbningar. Den berömde läkaren och människovännen

1 En gång i sitt liv gjorde den gode prins August i politik, och
det skedde i något upprymd sinnesstämning, på en festlig bankett i
Köpenhamn i slutet av 1860-talet. Där skall han ha morskat upp
sig och låtit danskarne veta, att ifall de inte toge skeden i vacker
hand, skulle svenskarne ta Själland ifrån dem.

Talet lär ha väckt så stort uppseende, att det inrapporterades till
Karl XV, åtföljt av en förfrågan, om detta finge anses vara även
svenska regeringens åsikt. Kung Karl var emellertid situationen vuxen.
Han telegraferade tillbaka: »Super ni bror min full en gång till, så
tar han Jylland och de andra öarna också.>
