328 VIKTOR RYDBERG OCH CARL SNOILSKY.

»som är en spegel
av eterfärg

för skyar, segel
och gröna bergr.

Det ljusaste minne från barndomens dagar, som den unge
Viktor bar med sig ut i världen, var bilden av hans tidigt
bortgångna moder. Den dragning till det ädla och höga, den
djupa evighetslängtan, som präglade hans personlighet, hade
hon ingjutit hos honom. Han fick av henne inplantat i sig,
satt man egentligen icke skall vara rädd för annat än att
varda elak, att det egentligen icke finnes annan fara än den».

En av sina vackraste dikter, »Träsnittet i psalmboken»,
har han ägnat åt minnet av henne. En söndag, då han fått
sin första psalmbok — »en prydlig med silverspänne> —
och satt i kyrkan och öppnade den vid bruset av ingångs-
psalmens toner, diktade barnets fantasi ur den gamle Lund-
ströms naiva träsnitt fram en hel skönhetsvärld, där han
tyckte sig skåda de saligas skaror sväva fram.

»Och där, och där!

Jag ser det grant;

där vinkar en kär,

en väl bekant,

en. härligt klar,

och skär gestalt,

den döda, som var

en gång mitt allt.

Jag flyger att vila i hennes famn,
att sänka varm

till modersbarm

min längtans bävande lärkehamn.

Men nu, ack nu, tog psalmen slut,
nu stannade orgelströmmen,

mitt träsnitt var färglöst som förut,
och jag satt vaknad ur drömmen,
och templet stod där

mörkt och kallt —

jag saknar min moder

överallt.

Hon var där väl,
hon var nog när
min barnasjäl

men sågs ej där,
