VIKTOR RYDBERG. 331

litteraturen blev det ingenting av med någotdera. Den
entusiastiske liberale politikern S. A. Hedlund, som blivit
redaktör för Göteborgs Handels- och sjöfartstidning, hade
råkat få tag i ett bortglömt manuskript, ett romanfragment
av Rydberg och fann det så lovande, att han erbjöd den
unge mannen att gå in i tidningens redaktion. Efter någon
betänketid antog Rydberg anbudet, och från år 1855 blev
han alltså göteborgare. Efter oroliga, bekymmersamma år
med ett osäkert liv för dagen hade han vid 27 års ålder
äntligen nått en tryggad hamn.

I Hedlund fann Viktor Rydberg den vän, han bäst behövde,
en som både förstod att uppskatta hans skaldebegåvning
och förmådde ge honom självtillit i livets strid. Opraktisk
och inåtvänd, som den unge diktaren var, lät han sig lätt
modfällas och hade då ett starkt behov av ett vänligt och
uppmuntrande ord. Det fick Rydberg just i rätta stunden
av sin äldre vän, som själv var en oförbrännelig optimist,
och i Hedlundska familjen möttes skalden av förståelse och
värmdes av hemkänsla. I detta trevna hem öppnades åter
hans ögon för livets ljusa sidor. Från Stockholm skriver
Rydberg en gång till Hedlund: »Själv gläder jag mig vid
tanken, att jag nästa julafton åter skall befinna mig i din
familj, den enda krets, där jag icke känner mig som en främ-
ling och en gäst på jorden, och där icke jorden förekommer
mig som en ödslig och oeldad hållstuga under en kall vin-
terdag.»

Förutom i Handelstidningen var Rydberg en tid medar-
betare i skämttidningen »Tomtebissen», där ett rätt van-
vördigt skämt med Svenska akademien hör till hans roligare
bidrag. Det börjar så här: »Havamal säger: ”Vart sekel
föder blott en stor man.” Det kunde passa in på gamla tider
men ej på våra. Ensamt vårt lilla Sverige alstrar årligen
en hop store männer. Vi känna alla, hur avkastningen av
våra åkrar genom gödning och dikning stigit, huru vårt fa-
briksväsende utvidgats. Intet under således, att snillepro-
duktionen även ökats och det därhän, att marknaden blivit
nedtryckt. Snillen knuffas i hovtrapporna, i ämbetsby-
råerna, inom vetenskapen, litteraturen och industrien. Be-
farom således aldrig, att en tid skall komma, då nationen
ej har nya ljus att insätta i Svenska akademien i stället för
