334 VIKTOR RYDBERG OCH CARL SNOILSKY.

ungdomsdrömmar från hans vandringar i de småländska
skogarna hade här tagit gestalt och vävts samman med hans
första aningar om kärlekens sällhet och oro. Också verkar
ingen av hans böcker med en så omedelbar, betagande
diktarkraft som »Singoalla». Man lever i en annan värld,
när man läser den, i det undermedvetnas, där hemlig-
hetsfulla makter råda, man ryckes med, så man knappt
vågar andas, av den tragiska sagan om de båda ungas
kärlek, som efter namnlösa lidanden omsider lyktar med
försoning.

Men den mest berömda av Rydbergs böcker är »Den
siste atenarem, som skildrar brytningen mellan heden-
dom och kristendom i Aten.

Den 5 februari 1859 lästes i Handelstidningens följetongs-
avdelning för första gången den berömda repliken: »Hur
är det, Karmides, har druvans gud någon son?» — »I san-
ning, Olympiodoros, du har den fula ovanan att fråga mer, än
dina vänner kunna besvara. Det är lättare att utreda de
atenska hundarnas ättartavlor än de olympiske gudarnes.»

»Den siste atenaren» andas från första sidan till den sista
sin mästares kärlek till hellenernas vishets- och skönhets-
älskande värld, och denna känsla har tagit förkroppsligad
gestalt i den ädle tänkaren Krysanteus, den siste atenaren,
vars livsmål är att återuppväcka Hellas” storhetstid. I skarp
motsats därtill ställer författaren några småaktiga, oför-
dragsamma representanter för den då härskande riktningen
inom den kristna kyrkan.

Striden står dock här ej så mycket mellan hedendom och
kristendom som mellan trosfrihet och samvetstvång.
Både hedendomen och kristendomen ha sina avskräckande
representanter, liksom det i båda lägren finns ädla och upp-
höjda personligheter. Den ädle filosofen Krysanteus har
sina vrångbilder i typer sådana som den lättsinnige hed-
ningen Karmides, en ny Alcibiades, som tömmer njutningens
bägare till dräggen och på dess botten finner tomheten, eller
den dråplige filosofiske pratmakaren och snyltgästen Kimon,
som med sin dialektiska talekonst lyckas prata tro och
övertygelse ur enfaldiga hedningar, eller den äkta goddags-
pilten prokonsuln Anneus Domitius, som byter om religion
lika lätt, som han byter dräkt och kejsare. Det är en figur,
