336 VIKTOR RYDBERG OCH CARL SNOILSKY.

Besläktad med »Den siste atenaren» men mer än trettio
år yngre är »Vapensmeden, hägringar från reformations-
tidem». Vacker och genomsympatisk är bilden av den blide
och själsfine mäster Gudmund. Under ett harmoniskt och
lyckligt liv har han med sin själs innersta fibrer växt samman
med alla vackra minnen därhemma på sin gård vid Vätterns
strand. Men alla dessa gamla kära minnen, dem vill hans
son Lars, den ofördragsamme, fanatiske luteranen, ha bort,
därför att han hatar allt gammalt. Och en natt vaknar den
gamle vid en hemsk dröm, som han anförtror en vän. Han
drömde, att Lars ville fälla det gamla vårdträdet på gården:
»linden, till vars sus jag lyssnade som barn i min lilla säng,
och som ledsagade med orgeltoner min moders böner! Jag
hörde i drömmen vårdträdet kvida under yxhuggen ... Jag
såg den härliga kronan sjunka och förfärade sångfåglar fladdra
upp i luften och ned igen mot sina krossade bon och ungar.»

Vapensmeden är Viktor Rydberg själv, där han i smedjan
med konstförfaren hand smider samvetsfrihetens blanka
svärd; Viktor Rydberg är han ock, när han ur djupet av
sitt hjärta prisar sin levnadsdag för »sällspord frid och skön-
het>.

En annan av bokens gestalter, som äger frändskap med
författaren själv, är Svante Harpolekare, som gjort till sin
livsuppgift att sjunga in ädla tankar i Sveriges folk och
mana det till ädla dåd. Till det vackraste i boken hör harpo-
lekarens signesång över hans lille Gunnar:

»Utur ödesdjupen fram
många källor välla.

En är bittert hälsosam:
det är sorgens källa.

Väl jag vet, du käre vän,
att du dricka skall ur den,
men för lastens brunnar
Gud beskydde Gunnarl»

Lå x
+

År 1862 väckte Rydberg ett uppseende, som säkert blev
större, än han önskade, då han slungade ut sin stridsskrift
»Bibelns lära om Kristus Anledningen var en ren-
