VIKTOR RYDBERG. 337

lärighetsstrid mot en lektor Ljungberg i Göteborg, en lärjunge
till den store filosofen Christopher Jacob Boström, som ansågs
ha förnekat Kristi gudom och därför råkade ut för »kättar-
förföljelse». I ett brev till Hedlund ett fjärdedels sekel senare
redogör Rydberg för hur denna skrift kom till. »Jag sågp,
skriver han, »en ädel man, framlidne lektor Ljungberg, stå
där utan någon vän vid sin sida, angripen av en skara fana-
tiker, som ville moraliskt och medborgerligt tillintetgöra
honom. Övertygad som jag var och är, att det var han —
icke hans angripare — som stod på biblisk grund, skref jag
”Bibelns lära om Kristus'.v

Rydberg utgick i den skriften ifrån att man skulle läsa
bibeln utan att låta senare dogmatiska bekännelseskrifter
utgöra ledning för omdömet. Oberoende av symbola och
av egna förutfattade meningar undersökte han alltså, vad
bibeln faktiskt innehöll om Kristi gudom, och kom för sin
del till ett negativt resultat: Jesus var för honom den bäste
och ädlaste bland människor, idealmänniskan, men läran
om hans gudomliga natur tillskrev Rydberg senare kyrkliga
bekännelseskrifter. Författaren gjorde också gällande, att
det vore en olycksdiger tro, att reformationen skulle vara
avslutad med Luther, som själv hade betraktat sitt verk
endast såsom en reformationens begynnelse. Det vore en
katolicerande motsägelse inom protestantismen att visser-
ligen å ena sidan förneka påvens och kyrkornötenas ofel-
barhet men å andra sidan upphöja senare tiders bekännelse-
skrifter till ett slags ofelbar papperspåve. Därför riktar
Rydberg till sina läsare en vältalig maning att snedslå pap-
perspåven och i hans ställe upphöja den fria forskningen: att
våga tro, även i det religiösa, såväl som i det vetenskapliga,
det politiska, det sociala, på frihetens välsignelse. Att i
vetenskapen tro på friheten är att tro på mänskliga för-
uuftet; att i det politiska och sociala tro på friheten är att
tro på en sedlig världsordning; att i det religiösa tro på fri-
heten är att tro på Gud.»

I företalet till boken karakteriserar Viktor Rydberg den
själv som en stridsskrift, vett spjut, som jag slungat mot de
fientliga lederna i krigarens lovliga uppsåt att såra och döda».
Den framkallade naturligtvis en mängd motskrifter från
teologiskt håll, och Rydbergs uppfattning blev av många ut-
